Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Litterära notiser - ”Om utvecklingsanari” (Gustaf Björklund)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA NOTISER. 39 I
fosterlandskärlek, som i våra dagar behöfver väckas och underhållas. Den solidaritetskänsla,.
som den moderna kulturen fordrar, är af en mera universell natur. De nationella fördomarna
och antipatierna måste försvinna. Den materiella solidaritet, som nu är rådande mellan fol-
ken, måste äfven återspegla sig i deras andliga lif."
I mångt och mycket dela vi förf:s åsikter, äfven där delvis motiven från vår sida blifva
andra än hans. Äfven vi anse skyddstullar såsom endast en nödfallsutväg och i det stora
hela ett hinder i storindustriens utveckling. Likaså inse vi militarismens fördärflighet och er-
känna i flertalet afseenden riktigheten i förf:s karakteristik af dess följder. Och äfven för
oss hägrar därför såsom framtidsidealet upprättandet af ett europeiskt statssystem, som lag-
ligt kan organisera rättsförhållandena mellan de olika staterna. Och v1 hålla förf. räkning
för, att han icke predikar något blindt fredsevangelium "ins blaue hinein", utan medgifver, att
den enskilda staten under nuvarande förhållanden är tvungen att böja sig för "den beväpnade
fredens" tvångslagar, och inser, att förhållandena definitivt icke kunna ordnas genom blott
allmän afväpning, utan endast genom organiserandet af ett högre rättssamhälle.
Men vi kunna ej förbise, att den sammanslutning af alla Europas stater till ett helt.
som förf. påpekar, ej väsentligen skulle lösa tullfrågans svårigheter. De europeiska staternas
varubyte sker nämligen fullt lika mycket med främmande världsdelar, som inbördes; ja, kanske
äro de förra utbytena oundgängligare än de senare. Af större betydelse är emellertid vår
meningsskiljaktighet rörande själfva betydelsen af detta högre samhälles organiserande. För
oss betyder detta icke n’1gon "sammanväxning", som skulle beröfva de nuvarande nationerna
deras själfständighet och göra ’’ fosterlandskärleken" till en öfvervunnen ståndpankt. Tvärtom
förmena vi, att just den kraftiga samhällskänslan i de lägre samhällena möjliggör samlifvets
intensitet i det högre, sammanfattande statssystemet. Familjer och kommuner hafva icke be-
höft försvinna för staters uppkomst, utan lefva först sitt fullt själfständiga lif inom rätts-
samhället.
Det är sannt, att "de nationella fördomarna och antipatierna måste försvinna", men
detta betyder icke ett upphäfvande, utan blott ett renande af "den lokala solidaritetskänsla,
hvilken vi kalla fosterlandskärlek".
Härtill kommer, att det framtida statssystemet alls icke kan göra de nutida staterna öf-.
verflödiga; det blir, om det fyller sitt ändamål, helt visst icke blott en större stat, h vari de
mindre uppgått, utan ett nytt sorts samhälle, som i sin vård tager funktioner, de där förut
ej erhållit samhällsorganisation. Blott vissa enskilda af de uppgifter, som nu fylles af de
nationella staterna, komma möjligen att förflyttas till statssystemets verksamhetssfär; flertalet
af nuvarande statsfunktioner skola helt visst ock framgent bäst bestridas af nationsstaten.
Förf. anser sig genom sin framställning i allmänhet hafva ådagalagt, "att den sedliga
kulturen står i samma innerliga förhållande till det materiella framåtskridandet", som den in-
tellektuella utvecklingen. "Materiel utveckling måste", påstår han, "åtföljas af ett motsva-
rande sedligt framåtskridande." Den utredning, hvarpå han grundar detta allmänna påstående,
synes oss icke tillfyllestgörande. Vi’ tillmäta "sedligheten" faktorer, som ej här komma till-
sin rätt - betydelsen af att vara yttring af individens fria vilja och syfta till ett rätt och
godt i och för sig, som ej sammanfaller vare sig med egoism eller altruism. Och enligt vårt_
förmenande kan därför den materiella kulturen för sedligheten aldrig blifva mera än ett vill–
kor, ej grund. Och det förefaller oss, som om förf. i själfva verket själf skulle medgifva möj–
ligheten af ett inbrytande sedefördärf under materiell kulturblomstring. "Utvecklingen korri-
gerar sig själf", säger han nämligen. "När moraliskt förfall inträder, vända sig genast de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
