Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Otto Varenius: Nyare unionell litteratur. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 NYARE UNIONELL LITTERATUR.
och oss svenskar. Man fin ner honom sålunda ofta först rikta si_
tt skarpa klan-
der mot en norsk missuppfattning och sedan upprepa samma klander vid en
mängd andra dylika, som vid närmare påseende befinnas vara endast konse-
kvenser af den förra.
För att icke lämna våra anmärkningar mot herr C. E. L:s sätt att be-
handla sina motståndare alldeles utan bevis, vilja vi beröra en episod af hans
framställning, som återfinnes på s. 74 1 hans bok. Han hugger där in på ett
yttrande af Sverdrup, fälldt under 187 r års stortingsdebatt öfver 1867 års för-
slag till ny föreningsakt. Denne hade nämligen vid detta tillfälle på tal om
gesandter och konsuler yttrat, att §§ 2 2 och 9 2 N. G. innehölle lagbestämmel-
ser, som egentligen skulle göra »hvarje gemenskap på dessa områden omöjlig ».
Härom anmärker herr C. E. L.: »l\tlen 2 2 § innehåller blott, att gesandter
och konsuler m. fl. kunna utan dom afskedas, och 92 §, att, fremmede kunne
beskikkes til konsuler paa fremrnede steder». I dessa af S. citerade lagpara-
grafer finnes icke ett enda ord, som bekräftar, hvad han däri velat inlägga.
Sådant kallar man falskt citat och visar, huru föga talaren aktar sanningen.»
Vi tro visserligen liksom hr C. E. L., att dessa §§ riktigtförstådda icke
,gifva Sverdrup rätt, men likafullt innehålla de åtskilligt, som kan synas gifva
stöd åt Sverdrups uppfattning.
Sverdrup anser naturligtvis, i likhet med nästan alla sina landsmän, riks-
akten som det enda unionsdokumentet och Norges Grundlov som gällande en-
dast Norge. Blott och bart den omständigheten, att denna, såsom t. ex. i §
22, omtalar gesandter och konsuler, innebär då också tydligtvis för honom ett
bevis på, att dessa här tänkas som norske ämbetsmän, och att således de
kompetensvillkor, som § 92 N. G. uppställer, vid deras tillsättande skola till-
lämpas. Ett ytterligare stöd kan en sådan uppfattning tyckas erhålla såväl i
det sammanhang, hvari § 2 2 förekommer, som 1 dess egen lydelse. I § 21
regleras tillsättningen af ämbetsmän och stadgas, att konungen härvid skall
höra »~it norske Statsraad.}>. § 2 2 återgifver bestämmelserna för ämbetsmäns af-
skedande och stadgar som regel, att detta ej kan ske »uden" efter Dom >) , och
att konungen, innan denna fallit, blott eger vidtaga suspension. Från denna
regel undantager § 2 2 vissa ämbetsmän, hvilka konungen eger afskeda efter
att ha »h0rt Statsraadets Betcenkning», och hvilkas rätt till pension skall pröf
vas »af det nceste Storting». De ämbetsmän, gent emot hvilka konungen till-
erkännes en sådan rätt, uppräknas i § 2 2, och då i denna uppräkning äfven
förekomma »Gesandter och Konsuler», så ligger väl den tanken nära till hands,
att dessa, lika så väl som de öfriga uppräknade, här tänkas som norske äm-
betsmän. Att § 92 N. G. medgifver, att utländingar kunna nämnas till kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
