Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Cecilia Bååth-Holmberg: Carl den XV och Louis De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 CARL XV OCH LOUIS DE GEER.
dessa, säger De Geer, spelade en politisk roll, nämligen Bildt; v1 vilja nämna
ännu en: Gunnar v\rennerberg.
Allt detta tyder icke på svaghet, utan på en ganska stor själföfvervin-
nelse, hvilken för Carl X V ej kändes alltför tung, enär han aldrig satte egen
ära i främsta rummet. - Att han var en lojal man, visas för öfrigt icke minst
däraf, att han oaktadt ömsesidig bristande personlig sympati dock behöll de
Geer såsom främste mannen i sitt råd under tolf år, d. v. s. nästan under
hela sin regeringstid, hvilken ju ej varade mera än femton år, regentskapstiden
inberäknad.
De Geer berättar, att då han vid 1870 års ministerkris lämnade sin plats
såsom justitiestatsminister, skulle kungen hafva känt detta såsom en lättnad.
Han skulle nämligen till en af sma vänner hafva yttrat: » nu skall jag säga
dig, att det är jag, som styr.» Detta sårade helt naturligt De Geer.
Yttrandet, om det verkligen blifvit fälldt, torde dock icke få stå såsom
ett uttryck af någon särskildt ovänlig eller otacksam känsla hos Carl XV,
utan ega sin grund i andra orsaker. De Geer har själf berättat, huru som
redan vid tiden strax före representationsreformens genomförande politiska
motståndare »sökt förgifta » hans »ställning hos kungen genom att påpeka,
huru landet redan började anse mig och icke konungen såsom den verklige
regenten». Helt visst tystnade ej detta tal efter reformens genomförande, och
konungens r870 fällda yttrande kan mycket väl sättas i förbindelse härmed.
På grund häraf kan det äfven såväl förklaras som i någon mån ursäktas.
Dock önskade Carl XV uttryckligen vid r 870 års ministerkris, att De
Geer skulle kvarstanna på sin post. Liknande önskan hade han uttalat äfven
vid andra tillfällen, då De Geer satt i fråga att afgå, och vid ministerkrisen
187 r yttrade kungen till De Geer, att han »hälst skulle vilja hafva honom
tillbaka">.
Detta är så mycket mera beaktansvärdt, som De Geer enligt egna ord
haft till lott att motsätta sig »hans käraste önskningar».
På flera ställen berättas i »minnena», hurusom kungen dels begagnade ·
sig af andras koncept för att gendrifva honom och hans åsikter, dels att kungen
vände sig till enskilda rådgifvare. Men på samrna gång finner de Geer det
alls icke underligt eller oriktigt, om en konung i politiska ting rådför sig med
andra än sina grundlagsenliga rådgifvare: »man bör dock tillerkänna äfven en
konung mänskliga rättigheter».
De Geer fäller i brefvet till Sibbern det efter vår mening för Carl XV
mest graverande uttrycket, att »ingen med större fallenhet än han spelat öppen 1
)
1
) Kurs. af oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
