Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Cecilia Bååth-Holmberg: Carl den XV och Louis De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL XV OCH LOUIS DE GEER. 493
han eJ var »envis», utan »kunde gifva efter i det, som låg honom mest om
hjärtat; och för lagen böjde han sig alltid. Kunde man blott visa honom,
att något, som han ville, var olagligt, så satte han det aldrig mera i fråga.»
På ett annat ställe heter det hos De Geer: »för rådgifvare var han en högst
angenäm kung i alla regeringsärenden med undantag för de ministeriella och
1 militära befordringsfrågor. »
Allt detta innebär ej, v1 upprepa det, att kung Carl af slapphet eller
»svaghet» skulle vara lättledd; tvärtom; det visar, att han gaf efter först då,
när han blifvit öfvertygad om sin egen menings oriktighet genom andra mäns
större insikter i ämnen, som voro af honom otillräckligt kända. Gällde frå-
gan däremot t. ex. militära saker, visade Carl XV vida mindre eftergifvenhet
helt enkelt därför, att detta var en gren af regeringsärendena, som han själf
förstod eller såsom fackman trodde sig förstå. Och att statsrådet Abelin var
»den af rådgifvarne, som stod bäst hos Carl XV», kan - utom af personlig
ömsesidig vänskap äfven förklaras genom det gemensanuna intresset i en
fråga, som speciellt var en Carl XV:s lifssak och som förenade konungen med
Abelin mer än med de andra rådgifvarne; båda delade samma öfvertygelse
om indelningsverkets gagn.
Carl XV:s ställning till sina rådgifvare karakteriseras eJ minst genom
hvad De Geer berättar om honom såsom ung, del I, I 64, nämligen att han
»måhända till sina sympatier något starkt lutade åt forntida former för monar-
kien, men var icke otillgänglig för skäl 1
) och behöfde därför i vissa fall kom-
pakt motstånd af en enig konselj. Detta insåg han äfven själ/ 1
) och ett be-
vis därpå var, att en af de förste, som han velat kalla in i sin konselj, var
öfverste Thulstrup, som alltid ifrån kronprinsens barndom oförställdt förehållit
honom allt hvad hos honom funnits klandervärdt. »
Carl XV öfvervärderade således aldrig sig själf, utan var fullt medveten
om begränsningen i sina insikter. Långt starkare än någon önskan att se
egria åsikter segra, var hans kärlek till landet och dess lyckliga utveckling 2
)~
och denna förmådde honom ock att med omsorg i sitt råd invälja framstå-
ende statsmän, för hvilkas statsmannaklokhet han hyste obegränsad aktning
och stor tillit; hans personliga vänskapsförhållanden inverkade härvid föga på
hans beslut. Hans närmaste vänner voro icke politiska män; endast en af
1) Kurs. af oss.
2) En af Carl XV:s mm1strar har i ett samtal med oss under djup rörelse allvarligt
bedyrat, att för Carl XV "intet var högre, intet viktigare än hans lands välgång och hans
folks lycka. Allt, som han trodde kunna befrämja detta, låg honom varmt och innerligt om
hjärtat. Det kan ingen bättre veta än jag, som timvis arbetat med honom vid hans skrifbord. ’"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
