Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Litterära notiser - Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA NOTISER. 51 5
- - - - - - - - - - - – - - - - - – - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Men modern-romantiker är han heller icke. Då symboliken användes
af honom, förstår man lätt dess betydelse. Symbalerna lefva icke ett själfstän-
digt lif för sig, och det fantastiska trycker ej sin prägel på totalintrycket.
»Titania» är helt enkelt en lifsskildring, där förf. sökt skildra en af ho-
nom observerad sida i lifvet, kärlekens blindhet oclz lyckan i dess därför orub-
bade idealiserande af den älskade, och sökt skildra detta så naturJigt som möj-
ligt, men med en viss poetisk stämning öfver det hela.
Han har därvid kanske anlagt historien något för mycket på bredden.
Dess fabel är egentligen för enkel för att kräfva den omständliga topologiska
cch historiska inledningen (ehuru denna i och för sig ej saknar litterärt värde).
Och stundom verkar berättelsen något tröttande genom bristen på händelser.
Meningen har naturligen varit att i stället ersätta dessa genom psykologisk ka-
raktersskildring, ersätta det dramatiska med det lyriska. Men ej heller person-
ligheterna tyckas oss ha tillräckligt djup. Vi blicka ej så in i deras inre, att
vi fullt känna med dem och gripas af deras öden. Därjämte synes oss skil-
dringen så att säga för mycket medelbar: författaren berättar och beskrifver
för mycket, låter för litet personerna tala och handla och sålunda själfva för
läsaren afslöja sitt inre. Och särskildt anse vi förfeladt det sätt, hvarpå förf.
i samtalet emellan Lindenow och doktorn själf lemnar kommentar till grund-
tanken i berättelsen. Sådana reflexioner liksom afkläda en författares ide dess
konstnärliga dräkt och förstör därför illusionen.
Afven om själfva grundtanken i berättelsen torde kunna disputeras. Förf:s
åsikt är i korthet den, att på en viss punkt i kvinnans lif vaknar hos henne
kärleksdriften, kärleksbehofvet. Det gör då ungefärligen detsamma, hurudan
den unge man är, som kommer i hennes väg. Blott omständigheterna ej ställa
honom i en rent af frånstötande dager, gör hon honom till sitt hjärtas utko-
rade och låter sedan hans bild undergå den idealiseringsprocess, hennes hjärta
behöfver. För hans fel är hon sedan afsiktligt eller oafsiktligt blind. Att det
är ett åsnehufvud Titania trycker till sitt bröst, minskar icke hennes kärleks-
lycka. liennes sällhet består i den kärlek, hon själf känner, och den tillåter
henne ej se åsneöronen och den djurjska blicken hos den älskade. Och ett
långt äktenskaps hvardagliga prosa, hvarunder mannen har tusentals tillfällen
att röja sin natur, behöfver heller icke beröfva henne illusionen, utan hon dör,
välsignande den lycka, han skänkt henne.
Oss förefaller denna åsikt allt för paradox. Vi tro ej på denna fullstän-
diga artskillnad mellan mannens och kvinnans kärlek och föreställa oss, att
det i de flesta fall snarare är genom sin skarpblick, än genom sin idealise-
rande blindhet, som kärleken står profvat äfven inför många gäckade illusio-
ner. Hos hvarje människa finnes, då man lyckas blicka helt in i henne, något
älskvärdt, och det är detta som man under kärlekens förtrolighet och äkten-
skapets samlif tränger’ fram till. Och man behöfver ej blunda för den älska-
des fel, för att erfara kärlekslyckan hel och rik. Så älskar modern sitt barn,
kvinnan sin man, trots felen, men ej därför genom en ren utgrumlad idealise-
nng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
