Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17–18 - S. A. Fries: Symbolstriden i Tyskland och dess betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMBOLSTRIDEN I TYSKLAND OCH DESS BETYDELSE
549
eJ äro .befriade, den nicenska tron visar mig, att jag skall akta mig for att
söka några mellanväsen mellan mig och Gud, som skulle kunna göra anspråk
på att medla mellan mig och honom. Gud själf har förlöst mig i Kxisto. Och
att denna förlösning eger sitt bästa uttryck i den lutherska läran om rättfär-
diggörelsen af tron allena, det visar mig A ugsburgiska· bekännelsen; att jag
aldrig skall paktera med Rom och aldrig hoppas, att på det nuvarande dog-
mats grundval vinna försoning med de andra protestantiska riktningarne, det
visa Schmalkaldiska artiklarne och hela Concordieboken. Klart är, att Jag
härmed endast framställt några synpunkter.
Vikten af att bibehålla kyrkans bekännelseskrifter i orubbad auktoritet,
torde vara klar. Jag bekänner också, att jag ej rätt förstår deras mening
som vilja afskaffa största delen af Condordie-boken från att vara gällande inom
vår kyrka. Dels har man härigenom tagit första steget mot Canossa, –
Augsburgiska bekännelsen är skrifven med hänsyn till en eventuel försoning
med Rom, - dels synes mig, som om man vid dessa novationer snarare läte
sig ledas af ett juridiskt betraktelsesätt än af ett historiskt. Fattar man sym-
bola historiskt, då finnes ju inga skäl att afskaffa dem, huru många oriktig-
heter de än må innehålla, att nu ej tala om den onödiga oro denna strid
framkallat inom vår svenska kyrka. (Jag ansluter mig alltså i det väsentliga till
biskop Billings uppfattning i denna sak.)
Men, kan man invända, kyrkans styrelse, och här i vårt land domkapitlen,
hafva då att döma ex bona fide. En teolog och präst kan blifva utsatt för
deras nycker. Detta är sant, men oundvikligt. Dock, med abstrakta möjlig-
heter behöfva vi ej räkna annat än i undantagsfall. Man bör och måste hoppas,
att stiftstyrelserna skola hafva den blick för historiens och samtidens lif, att de
gripa in i rätt tid och icke i onö"dan. Skulle någon för sina teologiska afvi_
kelser af ett domkapitel blifva afsatt, så betyder detta, att teologens afvikelse
enligt stiftstyrelsens mening ej kan inför historien rättfärdigas. Och om denne
teolog af bästa öfvertygelse framhärdar i sin mening, så bör det äfven för ho-
nom kännas upplyftande att något lida för sin öfvertygelses skull. Han kan
vara viss om, att historien en gång skall gifva honom rätt, om han har rätt.
Att tänka sig en ny världs- och lifsåsikt genomdrifven utan lidande och nöd
är omöjligt. »Hafva de förföljt mig, så skola de ock förfölja Eder», ja det
gäller äfven i historiens väldigaste och mest skapande ögonblick: »Utan blods-
utgjutelse sker ingen försoning.» Det är historiens eviga lag.
Af en väsentligen annan karakter än symbolerna är församlingens sön-
dagliga trosbekännelse, som hos oss och i de flesta protestantiska kyrkor är
1dentisk med symbolum aposto]icum. Det har i Tyskland ej blott framkastats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
