Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - En indisk roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 ,..,?
..)~ EN INDISK ROMAN.
foll maka, en omsorgsfull moder, en förståndig syster, en deltagande vän, en hängifven tjä-
narinna. Hon var hans stöd i sorgsna, hans sol i ljusa stunder, en hjälparinna i alla husliga
angelägenheter, en rådgifverska vid svåra beslut - - -
Nu är hon borta! Hvar kan hon vara? Då hon aldrig i sitt lif gått ens en half
timme till fots, tröstar sig Nagendra i början med hoppet att finna henne i närheten, så myc-
ket mer, som hon ej har några pengar för att bekosta fortskaffningsmedel. Alla hans be-
mödanden att finna henne äro förgäfves. När en hel månad med fruktlöst sökande i omnäjden
ghtt till ända, gripes han af en namnlös ångest, en feberaktig oro. Han lemnar sitt gods,
sitt hus och sin andra hustru under en förvaltares tillsyn och begifver sig själf ut på resor
Han är besluten att icke komma åter, förr än han funnit Surja.
Ett barn kastar bort sin leksak, emedan det icke längre är roadt af den. Nagendra är
detta barn; Kunda är leksaken.
I sitt förödda lifs ensamhet gripes Kunda af längtan efter döden. Hennes döda moder
har en gång visat sig för henne i en dröm och sagt till henne: "Kom till mig, min dotter!"
Denna dröm lemnar nu aldrig hennes tankar. Hon säger för sig själf: "Om Nagendra hem-
kommer med Surja Mukhi, skall jag dö. Jag vill ej längre strö törnen på deras stig."
Nagendra irrar omkring. Slutligen erhåller han underrättelser om Surja Mukhi, men
hurudana! .
Han får höra, att hon på vandring till Benares blifvit upptagen af en brahmanfamilj
och tillsammans med denna fått bekvämt göra resan till de.n heliga staden. Här hade hon
sagt farväl åt sina nya vänner och begifvit sig på återvägen för att vara närmare det gamla
hemmet. På vägen till Madhupur hade hon med sina blödande fötter, dödstrött och brännande
af feber, dignat ned. En from man, en bramarchar·
t’, hade träffat henne och burit henne till
en ensam hydda. Här hade hon med tillhjälp af läkaren i grannbyn af en landtlig kvinna
länge vårdats under en hård sjukdom. En natt hade hyddan fattat eld. Byborna hade skyn-
dat till för att släcka, men kommit för sent. Vid deras ankomst var huset blott en hop ry-
kande ruiner, och de båda qvinnorna sökte man förgäfves. Slutligen hade man bland askan
funnit kvarlefvorna efter en uppbränd kvinna; läkaren trodde sig igenkänna stoftet efter sin
patient. Om den andra kvinnan ock brunnit inne eller ännu fanns i lifvet, fick man aldrig veta.
"Surja Mukhi är död; jag har drifvit henne därhän; jag är hennes mördare! u så kla-
gade förtviflad Nagendra.
Han besluter bedja Kamal taga Kunda till sig. Han vili skänka allt sitt gods och guld
till Kamals son · med undantag af en summa, som han vill använda till en stiftelse för en-
samma kvinnor. Sedan han gjort detta, skall han till försoning af sin förbrytelse vandra som
tiggare från ort till ort, lika fattig och hemlös som Surja Mukhi, och bettla sitt bröd tills hans
dagar taga ända. -
För att genast börja med denna botgöring, stiger han ned ur sin palankin och vandrar
till fots till Kalkutta.
Hans syster och svåger deltaga i hans sorg öfver Surja Mukhis död. Men hans beslut
att lemna sin ställning gilla de icke. På hans enträgna böner besluta de dock att begifva sig
till Gowindpur, där han vill upprätta den lagliga öfverlåtelsehandlingen.
Kamal och hennes man fara sjöledes, Nagendra går till fots till Gowindpur. De först-
nämnda komma först fram och Kamal börjar genast med kvinnlig ifver att bringa det svårt
försummade huset i ordning. Hela tjänareskaran sättes därför i rörelse.
Nagendra träder in. Han låtsas, som han icke såge Kunda. Han hvarken helsar på
henne eller talar till henne. Han går in i sin första makas praktfulla sofrum,. för att där
under tankar på henne vaka natten öfver. Dörren till trädgården står öppen. I halfmörkret
träder en kvinnogestalt öfver tröskeln. Han förfäras. Är det Surja Mukhi eller hennes vålnad?
Han ropar hennes namn och sjunker medvetslös till golfvet. När han åter slår upp
ögonen, hvilar hans hufvud i en kvinnas sköte, - och denna kvinna är Surja Mukhi.
Hon är icke död. Hon lefver ! Flera dagar före branden hade hon, då hon tillfrisk-
nat, lemnat kojan. Grannarne och läkaren hade icke vetat af det.
Nagendra är utom sig af glädje. Äfven Surja Mukhi är lycklig. Hon har under den
långa frånvaron lärt sig inse, att hon ej kan lefva utan sin man. En öfvermäktig hemlängtan
har drifvit henne tillbaka. Hon vill lefva i frid med Kunda och kalla henne syster.
Hennes beslut kommer för sent. Kunda tog gift, så snart hon hörde, att Surja Mukhi
kommit åter.
När Nagendra
det olyckliga barnet.
bädden ock ilar emot
om hans fötter.
.
och Surja Mukhi få veta detta förmår ingen mänsklig hjälp att rädda
Då de komma in i det rum, där hon ligger, springer hon upp från
dem. Hon sjunker ned framför Nagendra och slår döende sina armar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
