Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2–3 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR. 45
Denna riksakt är således det enda föreningsfördraget. Den är byggd på
den enda grundval, som kan erkännas vid öfverenskommelsen mellan två su-
veräna stater, nämligen på bådas fulla jämnlikhet. Fordran härpå framställdes
för Norges del i § 42 N. G, och principen godkändes högtidligen af Sveriges
konung och ständer vid underhandlingarna om riksakten på 1815 års riksdag1
).
I och för styrkandet af detta påstående hänvisas ständigt till K. M:s
proposition till riksens ständer af den 1 2 april 1815 och konstitutionutskottet
med anledning af densamma afgifna betänkande af den 2 5 april. Det heter
sålunda i den förra enligt t. ex. S. Ibsens uppgift (»Unionen » s. 32): »Til
opnaaelse af dette formaal (indbyrdes tillid og oprigtigt venskab) b0r, ved be-
stemmelsen af folkenes frelles rettigheder, en fuldkomrnen jevnlighed dem imel-
lem istandbringes uden hensyn til deres talrighed eller deres lands produktion.»
Här afbryter herr Ibsen sitt citat för att åter upptaga det ett stycke längre
ned i propositionen, där det talas om, att »da hensigten ikke burde eller kunde
v~re, at nogotsomhelst af de to folk skulde anmasse sig en egenm~gtig be-
d0mmelse af det andets beslutninger, ansaa H. K. M. sig af flere aarsager be-
fojet til at erkjende grunds~tningen om en fuldkommen jevnlighed mellem
begge i alle de sp0rgsmaal, som angaar deres f~lles styrelse». Om konstitutions-
utskottets nyssnämnda, af riksens ständer sedermera bifallna betänkande säger
herr Ibsen utan vidare, att »komiteen anerkjendte den unionelle ligestilletheds
princip», som var uttalad i de norska grundlagsparagrafer, hvilka K. M:s pro-
position omnämnt, och därföre gillade deras innehåll.
På anförda grunder afvisa norrmännen hvarje anspråk af Sverige på
någon slags detsamma tillkommande ledareroll inom unionen. Nu kunna de
emellertid icke förneka å ena sidan, att unionskontraktet uttryckligen tillerkände
Sverige vissa företrädesrättigheter, å den andra, att den tolkning af detsamma,
som vunnit burskap under hela den hittills följda unionella praxis, äfven i andra
afseenden stadfäst ett visst Sveriges principat. Till det förra slaget räkna de
bestämmelserna om ståthållareembetet och vicekonungadömet, till det senare den
hittills varande ordningen med hänsyn till de ministeriella ärendenas förvaltning.
1) I åtskilligt af det ofvan anförda kunna norrmännen stödja sig på den unionsrättsliga
utredning professor Rydin i sitt arbete "Föreningen emellan Sverige och Norge" lemnat. Denne
vill sålunda göra gällande, att Norge i Kielerfreden afträddes till Karl XIII personligen, att
stortinget fullt fritt och själfständigt formulerade grundlagen af den 4 November, och att denna
således faller inom den norska statsmaktens ensamma beslutandeområde, under det att riks-
akten, byggd på jämnlikhetsprincipen, är det enda föreningsfördraget. Han kommer emellertid
det oaktadt till helt andra resultat än den norska vänstern, i det han, som förut är vidrördt,
i unionen ser en realunion och erkänner, att Sveriges rätt att genom sin utrikesminister för-
valta dess utrikes ärenden är lagfäst som ett unionsvillkor. Hans ståndpunkt sammanfaller
det närmaste med den norska högerns, sådan den fordom gjorts gällande af Aschehoug.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
