Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR.
§ 26 E. K. säges 1 detsamma: »§ 26 udgaaer. Thi Norges politiske forhold
til fremmede magter er det samme som Sverrigs, og begge riger representeres
ved deres fielleds gesandter; dog skal Norge have sine egne handelsagenter og
konsuler scerskildt fra Sverrig. )> Tankegången är tydligen den, att då § 2 6
E. K. innehöll bestämmelserna för diplonzatien inclusive konsulatväsendet, och
då den förra skulle gå upp i Sveriges, så borde man reservera Norge rätt til
den senare, rätt till ett eget konsulatväsen. Rätten till ett sådant ansågs såle-
des utgå med § 26, om icke särskildt stadgande därom gjordes.
Att åter Kristian Fredrik och de norska statsråden i juli 1814 ansågo §
26 E. K. böra utgå berodde tydligtvis därpå, att de ej utarbetade sitt förslag
nuder den förutsättningen, att Eidsvoldskonstitutionen skulle i sig upptaga äfven
föreningsbestämmelserna, utan innehålla endast de för ~orges inre frihet och
själfstyrelse nödiga garantierna, på samma gång som de i densamma befintliga
hindren mot föreningen skulle utplånas. Men när nu Norges grundlov kom
att i sig upptaga äfven föreningsbestämmelserna, och således § 2 6 E. K. in-
flyttades i densamma, men oförändrad, utan något tillägg om egna norska
konsuler, så har därmed också - enligt Kristian Fredriks och hans norska
statsråds mening - den förra rent norska dzplomatien inclusive konsulatsväsendet
lagts under unionskonungens värjo, d. v. s. gjorts unionell 1
).
I full öfverensstämmelse med denna uppfattning sammanför också § 2 2
N. G. »gesandter og konsuler» med hvarandra. Deras hopfogande i en grupp
utvisar deras ensartade karakter och att, då gesandterna ovedersägligen äro
unionella, äfven konsulerna måste vara det.
På 1814 års konstituerande storting framställdes som bekant af konsul A.
Konow ett förslag 2
) om egna norska konsuler, men förkastades med bety-
dande majoritet. Denna omständighet, sammanhållen med, att de §§ i Norges
grundlov, på hvilka vänstern i våra dagar stödjer sin åsikt om grundlagens
kraf på enbart norskt konsulatsväsen, oförändrade upptagits ur Eidsvoldskon-
stitutionen, visar just, huru stortinget uppfattade unionskontraktet med hänsyn
till denna fråga. Ty då det ansåg, att konsulatsväsendet borde vara unionellt,
så är det tydligt, att det äfven ansåg nämnda §§ ej in’nebära något däremot
stridande. I annat fall hade de måst förändra dem, och detta så mycket mera,
1
) Öfvervägande komiskt verkar det, när man ser f. d. statsminister E. Stang under
stortingsdebatterna om konsulatsväsendet åberopa nämnda förslag som stöd för - eget norskt
konsulatsväsen !
2
) Herr Konows förslag börjar så: "At Norge ej bör have egne gesandter, finder jeg
rigtigt, da Norges og Sverigs politiske forhold til andre magter er et og selvsamme, og vilde
det saaledes ene forvolde os unyttige udgifter; men med hensyn till konsuler saa b0r rigerne
have hver sine scerskilte, da handelsinteressen er forskjellig".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
