Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och hans nyaste arbete,
»Byggmästar .Solness».
I.
Ibsen är ett underligt och dolskt geni. Underligare och mera dolsk blir
han med hvarje dag som går, med hvarje drama han sänder ut i världen.
Först skref han historia, och då gick han ju ännu an, fastän få den tiden
brydde sig om att läsa hvad han skref, och ehuru hans historiska dramer
långa år igenom ej belönades med ens den uppmärksamhet, som publiken
gifmildt skänker en vanlig medelmåttig teaterfurnissör.
Sedermera slog han sig på idedram~r. Det var redan värre. De flesta
människor hysa en viss med motvilja blandad respekt för ideer, och framför
allt hafva de vant sig att betrakta -teatern som en helig och okränkbar fristad,
där de ega rätt att äfven mot en ringa penning vara i skydd för slikt otyg.
På teatern har en ny ide samma inverkan på massan af publiken som en
brinnande kuliss. Den väcker panik. Till all lycka är en god del af kritiken
väl öfvad i den posterande brandsoldatens värf. En ide - släck!
Från idedramerna sjönk Ibsen djupare, han sjönk ända ned i problem-
diktningen. Det var värre, mycket värre. I Ibsensk mening är ett problem
en ide, som kan bevisa sig vara i släkt med samtidens människor. Man be-
höfver knappast stimulera sin fantasi för att föreställa sig den olyckliga sam-
tidens fasa eller för att känna sina öron fyllas af de energiska kraftrop, med
hvilka den mötte de Ibsenska problemens anspråk att träda den nära. Från
ideerna hade samtidsmänniskan ändå - i synnerhet om hon på teatern und-
vek Ibsen med gelikar, och det gjorde hon gärna - kunnat hålla sig på ett
afvisande och förnämt afstånd. Hon hade kunnat säga: »Hvad komma Ni
mig vid?>> Icke så med problemet, som bevisar sig vara kött af hennes kött
och ben af hennes ben, som berör hennes intressen, ä(ven där de äro som
mest egoistiska, som träder in i salongen med anspråk på att bemötas som
frände och närskyld, frågar efter handel och vandel, följer med ända in i hem-
lifvets intimaste och mest förtegna förhållanden. Hon kände sin moraliska
icke sin ästetiska –· känsla upprörd öfver slik opåkallad närgångenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
