Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE. 1 47
- - -
m, oväntad och okänd, och installerar sig utan vidare i hans hem. Han hade
ju sagt henne uppe i Lysanger, att han om tio år skulle göra henne till prin-
sessa, gifva henne slott och konungarike, han hade ju kysst henne och frågat,
om hon ville. Visst ville hon och därför kom hon nu. Solness skrattar först
åt skämtet, men skämtet blir allvar. Han sätter Hildes uppträdande i för-
bindelse med sm erfarenhet med Kaja. Kanske hade han, om ock blott för
ett ögonblick, varit intagen af tioåringen däruppe i Lysanger, och kanske hade
hans känsla på ett mystiskt sätt meddelat sig åt flickan, hvars fantasi ut-
smyckat den med sagovärldens alla härligheter. Huru som helst, hon är viss
om sin rätt, och hon vet att utkräfva den. Med en vilja, som ingenting skyr
utom nästans skada, förmår hon Solness att efter hand uppgifva den position,
i hvilken han förskansat sig emot ungdomen, och att svikta i den hållning af
konsekvent egoism, hvari hans styrka legat. Hon är Dalila, som klipper jät-
tens hår, men hon är mer än Dalila, ty hon älskar jätten. Solness, hennes
drömmars kung, måste ega alla fullkomligheter: han får ingen frukta - där-
för skall han gifva sitt förord åt Ragnar, ehuru Hilde knappt vet, hvad den
unge arkitekten heter; han måste vara god, ty hon hade drömt honom god;
han måste vara storsinnad och varm och hjärtlig, ty så har hon alltid tänkt
sig honom. I tio år har hon lefvat på minnet af den store byggmästaren,
som stod stolt uppe på det höga tornet, och som gaf hennes flickfantasi lyckan
hel och odelad genom kanske en vänlig blick, hvilken i hennes erinring blef
varm som en kyss och bindande som ett löfte. Nu måste, kosta hvad det
vill, verkligheten motsvara fantasibilden, och Hildes vilja är så stark, att Sol-
ness tvingas att söka motsvara hennes önskningar, att uppgifva den människa
han är för att blifva den människa hon vill. Hon verkar på honom med den
vilda naturens okufliga och trolska makt, hennes friskhet fyller hans inbillning
med en poesi, som i lyrisk flykt jagar fram den ena bilden efter den andra:
än är hon den vilda skogsfågeln, oberäknelig och svår att träffa, än roffågeln,
som slår klorna i sitt byte och med styrkans rätt för det bort, och till sist
fångar hon hans öga med tjusningen af den rikaste och skönaste bild poesien
funnit för att beteckna ungdomen, framtiden, det anade: bilden af dagen som
gryr. »Du är som en gryende dag. När jag ser på dig - då är det, som
såge jag mot soluppgången.»
Men hvad Hilde för med sig uppifrån Lysanger, det ser han icke, det
anar han icke. Hur misstänksam han än är, så uppstår dock aldrig hos honom
en skymt af farhåga, att hon skulle komma med den under långa år fruktade
vedergällningen, hon, i hvi]ken han ser en bundsförvant mot den farliga ung-
domen, och som ger honom förhoppning om en lycka, ogrumlad af nästans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
