Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE.
ett erkännandets ord, att ljuga för den stackars Kaja. Mer än allt fruktar
han ungdomen, mot hvilken han mest förgripit sig genom att hindra utveck-
lingen af de yngres krafter, och från hvilken vedergällningen skall komma,
efter hvad han tror.
Hans aning bedrar honom icke; det är från ungdomen vedergällningen
kommer, fastän på helt annat sätt än han kunnat’ räkna ut. I sättet, hvarpå
vedergällningen drabbar Solness, ligger dramats kanske mest genialiska grepp.
Som man vet, byggde de gamle sin tragik på en lära om förhäfvelse och
vedergällning: det är egendomligt att se, hur föga föränderligt det tragiska
ödet är, åtminstone i sina stora konturer sedt, - Solness’ öde är tragiskt, och
trots sitt afgjordt moderna skaplynne har det en slående likhet med de gam-
les. Förhäfvelsens ögonblick i Solness’ 1if var det ödesdigra ögonblicket uppe
på Lysangers kyrkspira, när han riktade öfvermodets ord till försynen och
satte sitt väsen i järnbredd med den Store. Förhäfvelsen var sublim; den var
intet gyckelspel; Solness var en af de starka individualiteter, i hvilkas mun ett
stort ord ej är en torn pösfras. De gamle trodde, att i förhäfvelsens ögon-
blick vedergällningens frö lades i jorden: på samma sätt är det i Byggmästar
Solness förhäfvelsen sjäif som föder vedergällningen. Solness’ stordåd binder
vid honom en tioårings hjärta, och tio år längre fram i tiden kommer veder-
gällningen genom denna ungdom, som fästs vid honom i hans stoltaste och
brottsligaste ögonblick. Det är kärleken, som hämnar hans egoism, den allt
bindande och förenande kärleken, mot hvars bud hans lif varit ett oafbrutet
lagbrott. Egoismen är alltid ett brott mot kärleken.
Vedergällningens representant heter Hilde Wangel, ett flickväsen, hvars
like i omedelbarhet och friskhet Ibsen aldrig förr skapat. Hon har ingenting
gemensamt med litteraturens Valkyriatyp, hon är Gudskelof icke emancipations-
tidens »rättfärdiga» kvinna, som straffar den usle mannen med sitt »iskalla
förakt»; - hon är vid första ögonkastet en flickunge som många andra, vacker
och frisk, full af skälmskhet och naturligt koketteri; när hon talar, slår hon
kring sig med den bortskämda tösens slagfärdiga jargon; vissa i all ordnöd
användbara uttryck falla henne oupphörligt i munnen. Hon märker gärna
ord, hon vänder bort en allvarlig sak med ett sprittande skoj och stöder sin
lilla envisa vilja med halft på allvar, halft på skämt hänkastade skäl och grun-
der. Hon öfvertalar och bryr sig aldrig om att öfvertyga; hon litar alltid på,
att man till sist skall gifva efter för hennes näpna ansikte och falla till föga
för hennes flickvrede. - Och från denna flickunge kommer vedergällningen
öfver Solness !
En vacker dag, när Solness sitter och fruktar för ungdomen, träder hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
