Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE. 1 49
dra Halvard Solness sådan han är, har jag måst lemna ur räkningen allt det
sköna, som han ville vara. Detta vemod, med hvilket han betraktar sitt lif
och sina sträfvanden, fyller oss med en underbar och nästan oförklarlig sympati
för honom; och ändå leder det till ingenting. Han kan tala som en blöt och
ryggsvag altruist, och ändå är han i handling den järnhårde egoisten. Vi
höra honom orda om, »att lyckan kännes som en stor hudlös fläck på bröstet»,
men han handlar, som om han när som helst kunde glömma sitt sår. Hur
kan han trots allt detta bli oss sympatisk? Svaret ligger kanske i den djup-
sinniga repliken till Hilde: »Det finnes så många djäflar i världen. Snälla
djäflar och onda djäflar. Ljushåriga och svarthåriga. Visste man blott alltid,
om det är de ljuse eller de mörke, som ha tag i en. – – Håhå! Det vore
mgen konst då!» Ett öde som det, hvilket är uttryckt i denna själfbekännelse,
måste väcka vår medkänsla. Och sticka vi handen djupt i barmen, så känna
vi, att hans öde också är vårt. Goethe visste, hvad han sade, när han skref:
>>Så länge människan sträfvar, far hon vill.»
III.
Det är på svindlande höjder som Ibsen i Byggmästar Solness leder läsa-
ren och åskådaren. Han rör vid de högsta moraliska och filosofiska problem,
problemen om kärleken till sig själf och nästan, om den enskildes ställning till
det hela, om den underliga kraft, som den troende kallar Gud, hvari tänka-
ren ser mångfaldens enhet, som egoisten ej tål, därför att den begränsar det
egna jaget. Han skyr ej att som medel använda företeelser, öfver hvilka ve-
tenskapen hittills kunnat kasta blott sparsamt ljus, och hvilka ännu för få år
sedan af hvarje bildad människa förpassades till amtrons och vidskepelsens
skräpkamrar - företeelser sådana som hypnos och telepati. Aldrig har han
skildrat människor så fjärmade från hvardagsmänniskans slentrian och så fria
från det vanligas majoritetsmärke, och sällan har han i så rikt mått förlänat
sina skapelser den hjärtblodets lifgifvande värme, som likställer diktens gestal-
ter med verklighetens. Granskar man hans tidigare skapelser, så varsnar man,
att det blott är ett fåtal gånger, hans figurer så litet varit förklädda ideer som
i detta sista drama. Det är väl också därför, som intet af hans tidigare dikt-
verk i så hög grad som detta blifvit utsatt för de underligaste och barockaste
»tolkningar»: det som är gammalt och vant är alltid lättare begripet än det
enklaste nya. Nu vill jag visserligen ej påstå, att Byggmästar Solness är det
lättfattligaste drama som skrifvits - Bröllopet på Uljåsa eller Sveas fana
t. ex. äro lättfattligare -; men lättfattlighet är lyckligtvis ej kriterium på konst-
värde i och för sig, och om det också alltid lär komma att finnas en _
publik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
