Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE.
räkningen af hans »symbolism» alla de vildaste allegorier, som en af inga betänk-
ligheter bunden fantasi behagade upptäcka i hans dramer.
Eller man kom till samma slutsats på följande sätt, som är mera rent
psykologiskt. Realismens drama var nyktert, torrt, hvardagligt. Det hände
ytterst sällan, att en figur i ett realistiskt drama tillät sig lyxen af en verkligt
poetisk bild. Lyriken var som försvunnen från teaterns tiljor, liksom den poe-
tiska stämningen öfver hufvud. Sanningen skulle herska, och i hennes miss-
brukade namn kastades poesien ut. Stammade den stackars älskaren fram några
uttryck för känslan, som han hyste, om ock med blygsel, så tog resonnören
honom i kragen, ledde honom fram till sufflörluckan och sporde med spetsig
betoning: »Är du full, min vän?» Realismen deltog i det allmänna nykterhets-
sträfvandet, och poesien, känslornas fyllda bägare, inbegreps i lagarna mot
rusdrycker. - Ibsen var ju realist, i Tyskland t. o. m. naturalist, och som detta
var alldeles säkert, så borde man ju hafva rätt att bedöma honom som så-
dan. Trots etiketten hade han emellertid glömt att lägga skaldehamnen af.
Allt emellanåt höjde sig replikerna i hans dramer till en lyrisk flykt, som det
nästan blef besvärligt att följa. Och det blef allt värre med tiden. I ett
stycke tog han sig för att likna en människa vid en vildand, och han förde
m en vildand i dramat för att alla skulle se, hur lik människan var vildanden.
I ett annat stycke var det en kvarnfors. Och i Byggmästar Solness var det
för det första harpor i luften, och så fanns det både troll och kyrktorn, tomma
barnkamrar och djäflar, nio dockor och Kaja Fosli, som förde böcker och
hade gröt1 skärm och alltså måste vara något annat än bara Kaja Fosli. Ja,
det fanns t. o. m. luftslott i stycket. Icke kan någon människa säga luftslott
och mena bara luftslott. Sedan man funderat en stund på allt detta, sade
man: det är symbolism, ty på detta sätt har aldrig resonnören i realiststyckena
uttryckt sig. Och så blandade man ihop troll och kyrktorn, harpor och Kaja
Fosli, barnkamrar och djäflar, och när man sedan redde ut det hela igen, så
var det något helt annat än förut. På Kajas gröna skärm stod skrifvet kvinno-
emancipation, de nio dockorna hade avancerat till muser, barnkamrarna hade
vuxit till ett helt Skandinavien. Och nästa gång vardt det ändå något annat,
men Byggmästar Solness, Ibsens poetiskt öfverströmmande stycke, vardt det
aldrig mer.
Om jag efter allt detta förklarar, att jag anser Byggmästar Solness innehålla
en mängd enskildheter af sinnrik och djuptänkt symbolisk betydelse, så tyckes
jag visserligen lemna ordet åt den sorts individer, som finna en obetalbar för-
lustelse i att konstatera andras själfmotsägelser och som äro anspråkslösa nog
att roa sig lika tappert, äfven om dessa själfmotsägelser äro blott skenbara. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
