Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 EMIL VON QVANTEN.
svenska sången lidit. Ty den stil, som af Svenska Akademien uppammats,
har naturligtvis haft sma stora förtjänster, men på samma gång också ofta
varit en egendomlig »storsvenska», rätt långt aflägsen från det svenska folkets
verkliga gemus.
Huru mycket djupare har därför ej »Vårt Land» nedträngt till själfva
folket än Strandbergs kungasång! Och en af de mest älskade, mest sjungna
sånger äfven hos oss är »Suomis sång». Den gamle fältskärns berättelser om
Bertelsköldar och Larsöner äro kända och älskade öfverallt, där svensk tunga
ljuder, långt ut i Amerikas väster. Den ~nsk-svenska litteraturens innerliga
fosterlandskärlek, dess starka nationalkänsla och samanda värma och styrka
äfven oss svenskar. I våra barns händer sätta vi dessa böcker, hvilka så
varmt tala om »vårt land, som är så värdt att älskas». Och vi glömma, att
den, som skref dessa ord, därvid aldrig skänkte en tanke åt det land, som är
vårt. Den syn, som stod för hans själ, var den fattiga, sköna Suomi, stor i
att lida och försaka, trofast och allvarsam, stående ensam, skogsmantlad och
rimfrostsmyckad vid Saimens öde strand, gömmande i sitt hjärta sedlig styrka
och orubbligt framtidshopp.
Men för Sveriges barn är denna bild ej främmande; med den äro de djupt
förtrogna; de känna väl dess allvarliga nordiska natur - det är deras egen
med samma barrskogssus, samma insjösvall, samma norrskenshimmel, samma
språk och samma kärlek till hemmet. Och den kärlek, Sveriges barn och
ungdom lärde sig hysa för sitt land och folk, sprang fram vid den finsk-svenske
skaldens saga och sång.
Och därför är bandet, som sammanknyter folken, oupplösligt. För hvarje
gång i Finland en sann skald uppstår, skall det blifva starkare, ty Suomilandets sång
finner annorlunda gensvar i Sverige, än något annat lands, ljöde den än med en
Byrons eller Göthes mäktiga stämma.
Må ingen säga, att den finsk-svenska sången skulle vara sitt eget land
mindre trogen, derför att den äfven hos oss får ett hem. Hade den icke sm
bestämda karakter, alstrad af Finlands egen anda, så skulle den förlora sm
makt ocb blott blifva en kanske klingande, med dock meningslös låt.
Dess betydelse ligger ej minst däri, att den i sanning har hemma 1
Kangesalas väna .näjder, i Österbottens slättbygder, vid Kemi älfs forsar, att den
har hemma i det finska folkets historia, den är präglad af dettas eget lynne~
att de skalder, vi mest älska, en Runeberg, en Topelius, en von Qvanten, hafva
alla lyssnat till Väinämöinens sång, de äro hans, den finska folkandens, sanna
arftagare. Ty när han, den vise runosångaren, genom tidernas svallande vågor
seglade bort till andra högre rymder, lämnade han kvar sin kantele med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
