Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 74 EMIL VON QVANTEN.
fällen slidknifvarne ej sällan kommo fram; den bullersamma skaran afslöt van-
ligen sin dag med att slunga väldiga stenar mot herrskapsbyggnaden, så att
det dånade och knakade i väggen. Den sjuke kaptenen rusade då stundom i
vredesmod ut på trappan och aflossade mot fredstörarne en gammal bössa med
saltladdning.
Om vinterkvällarne kommo vargarne upp på gården, snokande efter byte.
Dystra, i sanning, måste dessa år hafva varit för ett lifligt barnasinne.
Böjelse för vemod och tungsinne smög sig också tidigt därin, som man ser
särskildt af von Qvantens första ungdomsdiktning, t. ex. de i »Lärkan» (1845)
införda poemen, hvilka jämte den här och hvar uppskrufvade och »gjorda»
pessimismen dock redan nu äro präglade af sant skaldskap ~ jag behöfver
endast nämna, att den I 844 diktade »Suomis sång» här var införd.
Men äfven ljusa punkter skönjas i von Qvantens barndomsminnen. De,
som hafva läst »Julqvällen» I 8865 skola helt visst minnas en i denna tidning
tryckt skildring, »Matros», hvari von Qvanten berättar sin barndoms käraste
och gladaste hågkomst: julen, då »mormor», den tappre von Kotbens käcka
änka, kom med sin fiol och spelade upp sina gammaldags polskor och marscher,
så att det i det eljes så stilla kaptensbostället blef dans och jubel bland de
små samt glädje och löje bland de stora ända ned till drängar och pigor.
Äfven med hänsyn till det ovanliga öfverflödet, som afstack mot hvar-
dagslagets tarfliga kost, var julen efterlängtad. Bakelser och risgröt ! Då en
bit bondost eller rökt härsken skinka eljest plägade vara läckerheter!
Och sedan, när den ·mörka vjntern var förbi och sommaren kom - Fin-
lands och Nordens ljusa midsommar!
»Jag brukade då», berättar von Qvanten, »helst hålla till på det ofvanför
byn belägna berget, min bästa lekplats, en utskjutande del af Maanselkä,
som här förlorar sig i närheten af hafvet. Jag kunde i timtal vistas ensam
häruppe, ligga på rygg och titta upp mot himlen eller stå på yttersta klinten
och skåda bortåt staden, där, då solen sken, den gamla nedlagda sockerfabri-
ken glänste som ett feslott. »
"Hell, Hell
Eder, skyar som fjärran gå,
Purpuröar i himmelsblå,
Eder, skimrande sjöars bad,
Mörka skogar och täcka blad,
Kullars svalka och ängars doft,
Ljufra blommor och minsta stoft!
Hell, Hell!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
