Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN. 1 73
han, äfven långt, långt senare, så mästerligt på svenska tolkade den under-
bara dikten om den oskuldsfulla Atala.
Ännu flera ämnen till romantiska drömmar fick han af att om kvällarne
lyssna till, hur hans moder läste högt ur Tassos »Befriade Jerusalem» i Skölde-
brands underliga öfversättning; denna bok blef, som han brukar säga, hans
»poetiska bibel», och Tankred, Clorinda, den älskliga Erminie och den hjälte-
modige unge Rinaldo väckte hans lifligaste deltagande.
Ej mindre eldigt slog hjärtat i hans unga bröst, då han hörde fadern be-
rätta äfventyr från kriget 1808-9. Denne senare var ständigt sjuk, en följd
af förkylningar och strapatser, och låg många, tunga år till sängs. »Endast»,
det är hans son, som berättar, »endast när det blef fråga om kriget, blef han
upplifvad, kunde plötsligt sätta sig upp och utbrista i ett ljungande hurra;
’men ryssarne’, brukade han då tillägga,’
1
’kunde ej säga hurra, utan de ro-
pade gurra, gurra!’» Faderns kamp mot Ryssland för Sverige-Finland, hans
så väl som många andra finska veteraners, aldrig öfvervunna harm mot den
förtryckande eröfraren - detta allt gjorde måhända i den unges sinne starkare
intryck än något annat.
Det är också med innerlig rörelse Emil von Qvanten minnes denne fa-
der, som var med i Finlands sista stora kamp och som vann sin första lager i
striden mot detta Ryssland, hvars tryckande makt öfver fosterlandet han själf
allt från sin mannaålder energiskt och okufligt arbetat på att söka rubba.
»Bland mina skönaste drömmar», säger han ibland, »var den att jag åter
träffade honom föryngrad, frisk, glad och med honom gjorde resan genom
världen.>.)
Föräldrarnes årsinkomst var emellertid mycket liten: kaptenspensionen
utgick med 60 tunnor spannmål. De beslöto därför att arrendera ett militär-
boställe på landet ungefär en mil från staden. Där, på Sippola boställe i
Härpö by, lefde de nu några »melankoliska år». Allt var förfallet ända till
de mossbelupna rönnarna, rosenbuskarna och de förvildade acklejorna i träd-
gården. Trakten var ful - ett virrvarr af gråa gärdesgårdar öfver en flack
slätt. Längre bort en säflig å, hvars vatten ej kunde ses från bostället. Midt
emot gården en lång, smal, vanligen smutsig uppkörsväg mellan gärdesgårdar.
Till följd af kapten von Qvantens sjuklighet, måste hans hustru nästan
ensam öfvertaga uppsikten öfver gård och landtbruk. Väl var hon kraftfull
och energisk, men ofta sjönk dock modet, när insikterna tröto och folket vardt
för styfsint. Såsom varande enda herrskapsfamiljen i byn, hatades den grundligt
af de förvildade finska bönderna. Om söndags eftermiddagar brukade byns
ungdom samlas i gårdens närhet, då alltid slagsmål uppstod, vid hvilka till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
