Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
högmögende »rektorist» i hans middagslur genom att leka soldater i närheten
af hans bostad. Denne anmälde den lilla truppen .att få handplagg. »Men
om lördagen, då vi infunno oss inför det höga skolrådet, kom gamle Jonson
skyndsamt bort till mig, som han väl tyckte se allt för klen ut till att få på
fingrarna af det stygga tortyrinstrumentet, och hviskade helt förskräckt i mitt
öra: ’Hvad gör du här? Gå bort, gå bort!’»
Ännu på äldre dagar omtalar von Qvanten, så känslig för vänlighet,
detta med en viss rörelse.
Utrymmet tillåter mig icke att delgifva von Qvantens ofta målande skildrin-
gar af framstående män i Finland, hvilka på ett eller annat sätt kommo inom
ramen för hans tidiga minnen.
En enda liten tilldragelse från denna tid vill Jag dock meddela så som
han berättat mig den, enär den tyckes mig ega ett särskildt älskligt behag.
»Jag brukade», förtäljer han sålunda, »om vårarna och höstarna på lör-
<lagskvällarne gå ut till mina föräldrar på landet och på söndagskvällarne
åter begifva mig in till staden. En sådan söndagsafton, då jag skilts från min
mor, som följt mig till vägs, och passerat en bro, som tätt bredvid en kvarn
ledde öfver ån, tappade jag en liten käpp, som jag bar i handen. Käppen
rullade utför åbranten, längs hvilken stigen slingrade sig, och jag begaf mig
ned för att upptaga käppen, som flöt i vattnet. Men just som jag böjde mig
ned öfver detta, hör jag ett ångestrop från min mor, som står midt på bron
och vinkar häftigt åt mig. Jag ilar till henne, lemnande käppen. Hon hade,
kort efter det hon lemnat mig och begifvit sig hemåt, plötsligt öfverfallits af
en tryckande ångestkänsla, som förmådde henne att vända om och ila efter
mig, och icke omöjligt är att, om ej min mors rop kallat mig, jag trillat
efter min käpp i ån och satt en punkt för min lefnads stundande äfventyr.
Ty åkanten var slipprig och brant, vattnet djupt och jag alldeles okunnig i
simkonsten - – - »
Emellertid dröjde det ej länge innan familjen åter flyttade in till staden,
om jag ej misstager mig, hufvudsakligast därför, att äldste sonens skolgång
måtte kunna fortgå mera obehindradt. Det märkvärdiga äfventyr, som i sam-
band därmed 1
egde rum med hans favoritkatt, har han beskrifvit i den redan
omtalade skissen »Matros». I ögonen fallande är dock redan nu den ömhet, han
visade djuren, samt hans förmåga att i dessa vinna de mest hängifna vänner.
Hans sinne hade hittills varit starkt uppfylldt af naturen och hade af
denna emottagit omedvetna intryck, hvilka först långt senare sprungo fram
såsom klara bilder. Det drogs nu allt mera åt andra ting, åt andra nöjen.
Till dessa senare hörde också teaterns, visserligen mycket sällsynta men därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
