Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Robinson: Om Karl af Geijerstams psykologiska studie: Leo Tolstoy - Författarens psykologiska insikter - Författarens prestanda på etikens område
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 K. AF GEIJERSTAMS PSYK. STUDIE: LRO TOLSTOY.
liga religiositet af alla är känd som obetvifleligt djup och verklig, så skall
den ock på många, många hans medmänniskor öfva ett inflytande för lifvet.
Och hvilken vitterhetens uppriktiga älskare kan väl misströsta om, att denne
diktare, Tolstoy, och några med honom litterära jämnlikar bland nutidens ryssar
(sådana som Turgeniev, Gontscharow, Dostojevski) hafva med sitt mönstergilt
fulltoniga och natursanna skrifsätt gifvit ett föredöme, hvaraf hela Europas
diktning skall komma att njuta bevisligt gagn under flera generationer?
Det torde kunna sägas tyda på ålderdomssvaghet att här, utan att tan-
keföljden visat nödvändigheten däraf, ha öppet rört vid gamla minnen. Afsik-
ten med mitt återuppkallande af några intryck från den kierkegaardska tiden
var allenast denna. Jag ville hypotetiskt antyda, att äfven när - som i båda
dessa fall, Kierkegaards och Tolstoys - en ädel, stor, gränslöst hängifven
sträfvan medfört något till viss grad brutet i personlighetens lif, åskådningssätt,
arbetsmetod och utveckling; så kan det tilläfventyrs varit ädlare (personligen)
hos en dylik, högsint varelse att hafva s. a. s. »förlyft» sig, än att i stället
hafva stannat inom det jämviktsfullas gränser och därigenom lemnat sin tid
ett rikare eller mera harmoniskt arf.
Tör hända! – Hvem vet?
Emellertid lemnar jag här den psykologiska afdelningen och öfvergår till
den närmast följande.
Förfa.ttarens prestanda på etikens område.
H vad han i detta hänseende haft att meddela, rör hufvudsakligast rätta
förhållandet mellan våra själfviska och osjälfviska intressen.
För 40 år sedan, i min ungdomstid, trängde ej den vetenskapliga fordran
så där vidsträckt ut bland mängden som nu. Man nöjde sig med ett prak-
tiskt-etiskt räsonnemang utan några .stränga begreppsbestämningar. :Man sade
sig t. ex.: »Det egna jaget tager nog ut sin rätt din bön förutan; sörj du bara
för att ej kränka eller svika någon annans rättmätiga kraf, ja öfva blott ärligt
din medkänsla, så väl i inre mening som genom ord och handling hvarje dag,
det är för dig summan af moralen.»
Den pedagogiska och moraliska verkan af denna grundsats föreföll då.
för tiden god, i den mån nämligen som grundsatsen kom till användning. Vid
otillfredsställande symptorner tog man för afgjordt, att man skolkat, att man ej
varit sin goda grundsats tillräckligt trogen.
Att den var teoretiskt osann, föll väl knappt någon m ännu, åtminstone
svårligen någon som icke var en lärd man. Vi andra ha kommit till upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
