Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. III–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 EMIL VON QVANTEN.
att han eJ kunde föras till Helsingfors, utan måste stanna öfver vintern på
Gullö.
En vårdag följande år erhöll han helt oväntadt besök af en f. d. stu-
dentkamrat, Johannes Alfthan, hvilken, själf begåfvad poet, socialekonomisk och
geografisk författare, slagit sig ned såsom bokhandlare och tidningsutgifvare i
sin fädernestad Wiborg för att dock senare sluta sig till den i Stockholm va-
rande s. k. »finska emigrationen».
Han förkunnade emellertid nu helt tvärt, att von Qvantens vänner, bland
dem den alltid hjälpsamme, af den studerande ungdomen så högt uppburne
kuratorn för »Österbottningarne», Fredrik Cygnceus, beslutat skicka honom ut
på en oceanresa, på det han måtte återvinna krafter; planen var, att han med
ett segelfartyg skulle afgå till Java och sedan därifrån återvända hem.
På von Qvantens invändning, att han ej egde ett öre till en sådan resa,
svarade Alfthan, att vännerna iklädt sig alla omkostnader; han behöfde endast
begifva sig åstad, sedan han redigerat. sin första diktsamling, som Alfthan lof-
vade förlägga och »betala bra». Han samtyckte gladt och med nyvaknadt
hopp, upplifvad såväl af detta stora och ej alldeles vanliga vänskapsbevis som
af tanken på det nya, han skulle se och iakttaga.
Då han i juni återkom till Helsingfors för att anträda sin resa, emottogs
han med öppna armar af sina talrika vänner och bekanta; han inbjöds af alla
samt »smektes och bortkelades som ett barn», sannolikt emedan man befaro.de,
att han aldrig mera skulle komma att återse hemmet.
En af dem, som visade v. Qvanten vänskap och hjärtlighet under dessa
sista dagar, var J. W. Snellman, med hvilken han, innan många år hunnit förgå,
skulle vara i full politisk fejd. Den personliga tillgifvenheten för honom be-
varade v. Qvanten alltid oförändrad. - Kvällen, innan han skulle gå ombord,
gick han att taga afsked af Snellman. Under det han satt hos honom, började
det regna, »Nu får du ej gå hem i kvä11, ty luften är fuktig», sade Snellman,
»jag skall låta bädda åt dig här hos mig.» Bud sändes tiil fru von Qvanten,
att hon ej sku11e vara orolig för sin son. Och så sof denne sin sista natt i
fosterlandet hos Snellman. När gästen lagt sig, kom denne in, såg efter, att
han hade allting riktigt bra, och svepte täcket omsorgsfullt om honom.
Nästa dag skedde afresan; v. Qvanten gick ombord å sitt skepp, briggen
»Nadeschda», uppkallad efter Runebergs dikt med samma namn och ti1lhörig
ett Helsingforshus. Hans mor och hans trogne vän Tallgren följde honom till
stranden, och han såg deras hvita näsdukar vinka farväl, under det skeppet allt
mer aflägsnade sig, ända tills en regnskur plötsligt drog en slöja mellan honom,
dem och fädernejorden. Han var ensam, kastad ut i det vida obekanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
