Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. V–VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
Några få ord om hans personliga förhållande till kung Carl.
Allt sedan det stora revolutionsåret 1848 var v. Qvanten teoretiskt re-
publikan, af ,, om~tändigheterna gjord till opportunistisk monarkist. Hans till-
gifvenhet för kung Carl var föga rojalistisk. Då denne tillträdde sin regering,
var v. Qvantens sätt att omtala honom i de bref till »Åbo Underrättelser»,
han sände från Stockholm, till ·och med nog så peppradt.
Helt annorlunda blef det sedan, när von Qvanten kom i daglig nära
beröring med honom. Kung Carls sympati för Finland, hans skandinavism
» hans friska svenskhet, hans konstnärliga och ridderliga egenskaper samt hans
ovanliga, okonstlade hjärtegodhet», som v. Qvanten bruk.ar säga, vunno ·åt ho-
nom för alla tider den finske skaldens innerliga tillgifvenhet. Och det var ej
endast i hans skandinaviska »hjärtesak», som von Qvanten vann kung Carls
förtroende; denne såg i honom äfven en medbroder i Apollo, hvars öfverläg-
senhet han villigt erkände och böjde sig för; v. Qvanten blef därför också
snart hans litteräre »rådgifvare» och erhöll uppdraget att genomgå och gallra
hans poetiska »dagböcker», ur hvilka ett urval gjordes - kung Carls 186-5
utkomna sista lilla diktsamling. Det »arvode», r,ooo rdr, kungen härför er-
höll, lämnades af honom genom v. Qvanten till en person, som, stadd i nöd,
vändt sig till kungen om hjälp.
,,, Vid ett tillfälle för några år sedan berättade mig von Qvanten följande
om sitt sista afsked från kung Carl:
»Jag såg honom sista gången några dagar, innan han reste till Aachen.
Uppvaktningen på Ulriksdal höll honom då mycket isolerad, men jag beslöt
att slå mig igenom en dag, då han satt ute på borggården. Jag lyckades
också och fick ännu en gång tala vid honom samt begärde och erhöll per-
mission för sommarresa till Norrland. - Men det var en sorglig syn - så
tärd, så förfärligt tärd han var! När jag aflägsnade mig, brusto tårarna ur
mina ögon. -· Sedan såg jag gamla, snart öfveråriga indelta kaptener gråta
som barn vid hans begrafning – - -.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
