Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Hans Larsson: Henrik Ibsens »Peer Gynt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSENS » PEER GYNT ». 311
att få tag 1 själfva kärnan af Peer Gynt. Så plockar han flere skal på en
gång:
"Det var en ustyrtelig mrengde lag!
Kommer icke kernen snart for en dag?
Nej - Gud om den gör! Til det inderste indre
er altsammen lag, - bare mindre og mindre.
Naturen er vittig!"
Han kan icke komma ifrån att grubbla. Det är också som om själfva stället
ville väcka underliga tankar hos honom, det är något som vill gå upp för
honom, men han blir icke klok på hvad det är:
"Livet, som det kaldes, har en rrev bag öre.
Men griber en til, sretter Mickel på spring;
og en fan ger noget andet - eller ingenting!"
Tunga tankar börja i själfva verket falla öfver den gamle. Det ena laget af
hans minnen har börjat rifvas upp efter det andra, medan han vankar ikring
på stigarne i sin hembygd, och han har kommit att röra vid mycket, som
under långa år legat gömdt och förgätet. Han kan icke låta bli att se till-
baka på sitt lif och göra sig reda för det, hans sinne börjar rufva öfver hvad
mening där var med det och hvad som blifvit af det. Och hvad han sitter
och ser på och begrundar med leendet på läpparne, det är i själfva verket
det, hur alldeles befängdt hans lif har gått. Det är förspildt, och förbi. Han
börjar vakna som ur en dröm, och han skådar in i det svek, som förstört
hans lif, då hans blick blifvit förvänd och han tömt den glömskans trolldryck,
som bjudits honom. Längre och längre föra honom hans tankar in på den
väg, som alltid bränt hans fötter. Med ens far han samman i smärta, och det
gycklande leendet är i ett ögonblick borta för ångest och outsäglig sorg. Han
har rört vid den tröskel, som han skytt likt elden, den som människornas
trängtan och strid vänder sig omkring, den som Böjgen håller vakt vid. Hans
lif står för honom i en blink och fjällen falla från ögonen och han förstår det,
att han gått >)udenom », förbi allt det som var det enda han åtrådde. Allt
hvad klart finns drager förbi honom i en flyende syn, och hans själ sjunker
samman 1 sm fattigdom:
"0, alvor ! - Og aldrig kan det leges om!
0, angst ! - Her var mit kejserdom !"
Ångesten drifver honom omkring på skogsstigarne. Skuggorna omtöckna
honom, hans själ är rifven upp i sitt innersta, och hans tankar tumla vilsna
om hvarandra, medan han famlar efter dem i feberyrsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
