Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Bokanmälningar och litterära notiser - En vinter i södern (Tor Hedberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR.
kortfattade, men skarpt och säkert tecknade silhuetter af enskilda personlig-
heter, som han gång efter annan inflikar mellan sina landskapsstämningar, me-
deltidsminnen och folklifsbilder, sådana som t. ex. lilla Vera i Frascati, den
underliga tolfåringen med det blonda håret och de egyptiska ögonen och
med det spirande koketta leendet; eller den lilla torra gumman på Capri, som
ropade sitt »Testa <lura! Testa <lura!» (ordagrant: Hård skalle!) efter den
amerikanska målaren, som ej ville gifta sig med Pasqualina och för lifstid slå
sig ned på den fagra ön; eller den afsigkomne katolske prästen, som när alla
bordsgästerna använder honom såsom skottafla för $ina kvickheter, ej finner
annan bundsförvandt än den svenske bordsgrannen, hvars tystnad han tolkar
såsom sympati, - stackars Padre Salvatore, där han, sedan vinet stigit ho-
nom åt hufvudet, skräflande försvarar sin förfallna tro, själf en förfallen spillra
i dess skeppsbrott.
Tor Hedberg ansluter sig naturligen icke till det moderna smädandet af
Italien, som i vår litteratur så drastiskt representeras af August Strindberg.
Han lär sig under sin vistelse där uppskatta den italienska naturens vackra
storhet och formstränga skönhet och visar äfven på flera ställen, att han för-
står sympatisera med mycket i det italienska folklynnet. Men den gamla klas-
siska och romantiska Italia-hänförelsen har heller icke gripit honom. Det är i
detta hänseende kännetecknande att, så vidt vi märkt, hvarken lazzaronen eller
hans »dolce far niente» ens med ett ord nämnts i Napoli-skildringarne. Och
gent emot Rom står den på en gång finkänslige och reflekteradt eftertänk-
samme författaren mycket kritisk. »Roma är för mig en sviken förväntan>>,
säger han, sedan han vistats där en månad. Det är minnesmärkena från det
gamla Rom, den antika världstaden, som göra ett osympatiskt intryck på honom.
Han känner oppositionslusta mot den anda, som från dess ruiner strömmar
honom till mötes. Han ser något brutalt, rått och innerst ofruktbart i denna
fantasi, som endast var riktad mot det kolossala, som aldrig kunde skapa något
själfständigt, endast mångdubbla måtten på det främmande lånegodset. Och
samma anda, kylig, torr och beräknande i all sin skenbara storhet, talade till
honom äfven i den romerska katolicismens stormaktsdrömmar, i Peterskyrkan
och dess guldsmidda systrar, som trängas vid Roms gator, hvilka rent af äro
honom );en styggelse».
Hans bästa Italia-minnen äro däremot hämtade från Vallombrasa, hvars
susande, mörka granskog erinrar honom om det fjärran hemmet, och från
Sicilien, där trakten mellan Palermo och Girgenti i form och linier, i de fjärran
blånande vidderna har något af ett svenskt skärgårdslandskap, blott att vattnet
saknas och är ersatt af de gräsbevuxna sänkorna mellan bergen; eller kanske
i än högre grad från den grekiska skönl\etsvärld, hvaraf fragmenter med en
uppenbarelse som från en annan värld mötte honom i Vatikanens bottenvåning
bland dess marmorbilder och i tempelresterna vid Girgenti. Gent emot det
gamla Hellas och dess konstvärld är han en längtande entusiast.
Samma konstnärligt beherskade skildringskonst, som vi förut lärt känna i
författarens berättelser, möta vi ock i dessa resebilder, hvilka ingenting ha af
de vanliga reseskissernas impressionistiska vårdslöshet, utan hvar för sig äro små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
