Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - J. A. Eklund: Kyrkan och den stora bildade allmänheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,.,60
J
KYRKAN OCH DEN STORA BILDADE ALLMÄNHETEN.
Nu är det en svår fråga, frågan om den rätta toleransen. En ut-
präglad »typ>>, en utpräglad karakter, har icke lätt att »vända en slät sida
åt alla håll». Den stöter emot. Och detta synes i vår ofullkomliga värld
vara en oundviklig orsak till strid - för att uttrycka mig Darwinskt:
till en artens kamp för sin tillvaro. Vi äro tyvärr icke på det ideala
stadiet, där de kraftiga typerna hålla fred och glädjas åt hvarandras före-
träden. Vi äro tyvärr icke ens i den apostoliska tiden, där Petrus, Pau-
lus och Johannes samverkade i fred såsom samme Herres tjänare - om
ens de alltid gjorde så.
Den sanna toleransen borde ju byggas på kärlekens uppskattning
af andras företräden - på samma gång man älskar sitt eget. Och ne-
gative: kritiken af andras brister bör vara förenad med insikten om egna.
Men nu rekommenderar man vanligen - det gör nog i viss mån Te o -
d o r Frid också - ett utplånande af det karakteristiska, så att man kan
bli »hvar man allehanda». Man fordrar ett bortläggande af det egendom-
liga i tro, åskådning och bekännelse. Då först blir man tolerant. Denna
tolerans skall nu framför allt kyrkan visa. Och emedan hon icke just
visar benägenhet att så göra, är hon kanske just - åtminstone inför
»den litterära intelligensvärlden>> - den minst tolererade representanten
för det religiösa lifvet bland oss. I mina ögon är detta något glädjande.
Det är något godt, när kyrkan har mod att säga nej, då man vill göra
henne till en »hat som passer alle hoder».
Därmed försvaras icke ett oresonligt »non possumus» från kyrkans
sida. Visst bör hon, när det gäller, kunna säga ett sådant: jag vill icke.
Men detta borde alltid sägas i förening med ett »ty», d. v. s. en motive-
ring, öfverallt där från ärliga vänner eller ärliga motstån<lare ett skäl
ges för hvad man fordrar såsom reform. Enligt min mening har Te o d o r
Frid rätt i, att det här och där finnes en status-quo-ism i vår kyrka,
son1 alldeles icke vill taga skäl. Den vill icke ens vara »reaktionär», om
det gäller att återgå till något äldre och bättre. Det är dock vår kyrkas
stora företräde framför den katolska, att den kan bekänna synd och vara
reformabel.
IV.
Ofvanstående allmänna resonnemanger borde nu efterföljas af tillämp-
ningar på konkreta fall. Men om dessa skulle göras med grundligt öfver-
vägande, skulle -
1
det känns på förhand - icke tid och krafter, icke
publikens intresse, kanske icke ens den ärade Författarens eget intresse
räcka till.
Te o d o r Frids artikel inbjuder emellertid till diskussion af åt-
skilliga dylika frågor. Han talar i senare delen af sin uppsats kritiskt
om åtskilliga sådana försyndelser och försummelser, sorn han anser kyr-
kan hafva låtit komma sig till last. Han har vidrört många ämnen :
kyrkans ställning till föreningsväsendet, till separatismen, till det moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
