Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRKLARING. 453
att företaget skulle blifva för vidt omfattande, och man lämnade den klassiska
litteraturen i ro, men beslöt att vara dess strängare mot den moderna.
Den motsatta gruppen gick å sin sida till lika stora ytterligheter. Den
förlorade’ sinnet för den själfulla och trofasta hängifvenheten, hvilken betraktades
som en orimlighet eller en samhällskonventionalism, som människonaturen icke
utan hyckleri kunde böja sig under, ty som erfarenheten visade, att lifslång
.
kärlek oftast var en illusion, borde man därför ej ens börja med förhoppningen
om en sådan. Den s. k. bohemen blef lika monomanisk i sitt kretsande kring
detta enda, sinnenas rätt, som man å den andra sidan blef det, under kret•
sandet kring detta enda, sinnenas undertryckande. Bådas yttersta konsekvenser
sku1le blifvit en återgång till lägre kulturskeden, i ena fallet klostrets askes, i
det andra vildhetstillståndets promiscuitet. Båda parterna glömde· att taga lif.
vets verklighet hel och hållen med ·i uppgörelsen: - de ena vid sina absoluta
kraf på mannen, sina påståenden om kvinnans obetingade sedliga öfverlägsen•
het och sitt underkännande af det erotiska lifsområdets betydelse för mannens
som kvinnans fulla harmoni. Den andra grup_
pen ville, under sin fejd mot
detta underkännande, söka boten i att göra kvinnan lika sedligt obunden som
mannen, och förbisåg därvid alla de nya lidanden, som den, i en sådan obun•
den och hem1ös tillvaro födda och fostrade, nya generationen skulle hemfallit
till. Och de glömde, äfven de, at! se på verkligheten, nämligen de många,
yngre lika väl som äldre, kvinnor hvilka lefva ett sundt, arbetskraftigt men
ensamt Iif, i den djupa känslan af att hvarje slags sarnlif med en man, som ej
vore uttryck för en stor, ömsesidig, lifsafgörande kärlek, vore förnedring och
olycka: en känsla, i hvilken de styrkas af alla, för lifvet brutna, kvinnor,
som – inom äktenskapet eller den s. k. »fria kärleken» - funnit sig besvikna.
på denna, ensamt lyckobringanqe, stora känsla. Framför allt gjordes inga eller
oriktiga slutsatser ur det sakförhållandet att, medan en man i allmänhet utan
bitterhet löser ett erotiskt förhållande, sedan han upphört att älska, bringas en
kvinna, t. o. rn. sedan hennes kärlek upphört, ofta ti11 förtviflan, när hon
finner att förhållandet icke erhåller lifsvaraktighet. Utvecklingen har nämligen,_
genom mångfaldiga inflytanden, gjort helhet, kontinuitet i kärleken till ett mera
genomgripande lifsbehof för kulturkvinnan i allmänhet, än för den, med henne
i utveckling jämförlige, mannen. Och månne det icke är mannens känsla för
detta drag i den kvinnas väsen, som han älskar. hvilket varit en medverkande
orsak till de stränga kraf, han så länge ställt på kvinnans kyskhet?
Det är detta, den individuellt utvecklade nutidskvinnans allt bestämdare
erotiska helhetskraf, som återigen kommit henne att, för sin lycka, allt mer och
mer önska att äfven hon skall erhålla mannens personlighet så hel, som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
