Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRKLARING. 457
som barnets försök att i sin lilla spann hämta upp det afgrundsdjupa, under-
fyllda, stormjagade hafvet.
För möjligheten att en gång verkligen lära känna de etiska hafsström-
marnes och vindarnes lagar äro mångsidiga iakttagelser af betydelse. Särskildt
måste kvinnan i lifvet och litteraturen börja bli 1!1era uppriktig än hon varit,
och männen mera uppmärksamme än de varit, när kvinnan någon gång haft
något att säga. Männen hafva hittills hufvudsakligen kräft – och med rätt -
att kvinnorna skulle lyssna till deras meddelanden om förhålJandet mellan man
och kvinna. Kvinnorna åter hafva i regeln låtit .
skrämma sig af den konven–
tionella meningen om kvinnlig renhet, som inom litteraturen också innebär
dennas oberördhet, eller icke berörande, af vissa ämnen, och de ha icke vågat
skildra det erotiska lifvets mångfald. Att hafva ägt detta mod är det sällsynta
kYinnliga drag, som A. Ch. Leffler har gemensamt med de mest betydande
europeiska diktarinnor. Bland de problem, som hon framför allt ville bringa
in i samtidens medvetande, var äktenskapets, men som hon ville behandla det
icke ur någon programsynpunkt, utan som mångsidig lifsskildrare, måste hon
komma att misshaga dem, hvilka - i kvinno- och sedlighetsfrågans intresse -
fordrade att kvinnor skulle skildras i viss mån tendensiöst, och som icke för-
stodo, hvad A. Ch. Leffler snart insåg, att just öfverdrifterna i »indignations-
litteraturen» låtit denna förfela sin verkan. Oförståendet gent emot A. Ch.
Lefflers skildringar har gått så långt, att man gjort Aurore Bunge till en osed-
lighetsapologi - denna novell, som visar först den råhet och sedan den smuts
åt hvilka en kvinna kan hemfalla, fostrad i en värld, där hon aldrig lärt
dyrka annat än sin egen skönhet, aldrig berörts af aningen om kysk kärlek.
Men, som i biografien öfver A. Ch. Leffler redan påpekades, missförståendet
beror delvis därpå, att en del af novellen fått en färgläggning, genom hvilken
det gjordes ovisst om författarinnan menat att en verklig känsla eller en blott
brutal impuls hos Aurore Bunge var det afgörande.
Som motsats till de naturalistiska kvinnotypernas, särskildt A. .Ch. Leff-
lers, ståndpunkt med afseende å kvinnlig renhet och hängifvenhet, framhåller
Eva Fryxell de stora diktarnes hyllning af »das ewig weibliche».
Något oklokare än att bruka skalder som bevis för program kan man eJ
taga sig ti11, ty JU närmare de stå lifvet - och ju större de äro, ju närmare
stå de lifvet – ju fjärmare hålla de sig från programmen. Har icke t. ex.
»handskemoralens» målsman, Björnson, i romanen Paa Guds Veje låtit en
äkta kärlek upplösa ett oäkta gifte, och med glödande indignation visat huru
den konventionella moralens bekännare andligen mörda den frånskilda, kyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
