Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - P. Hedenius: Om organismens skydds- och läkekrafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ORGANISMENS SKYDDS- OCH LÄKEKRAFTER.
borde, i fall högra nj urarteren (h.) tillslötes, äga rum till den vänstra nju-
ren, eftersom den sistnämndes arter (i.) afgår från aorta på ett ställe.,
som ligger högre upp eller närmare hjärtat, än den högra nj urarterens
afgångsställe gör. 1\/ien det förunderliga är, att samma ökade blodström-
ning äger, i fall den vänstra nj urarteren tillslutes, rum likav.äl till den
högra nj urarteren, fastän dennas ursprungsställe ligger längre aflägset
från hjärtat. Om den ene njuren blifver obrukbar, har naturen således
sörjt för, att den andre förrättar den overksam mes syssla, så att blodet
lika fullt renas från de i hög grad för organismen skadliga ämnen, hvilka
böra medels njurarne aflägsnas.
Vi hafva således här träffat på sakförhållanden, inför hvilka hvar
och en, som inser deras räcl vidd, måste stanna icke blott med förundran,
utan äfven med beundran. Man skulle med afseende på de sist anförda
fakta kunna säga~ att causa finalis här nästan direkt spelar rollen af en
causa efficiens. Skadan själf framkallar sitt eget botemedel, eller med
andra ord: hindret för vinnandet af ändamålet - medvetandets uppe-
hållande och blodets rening - lämnar direkt åt organismen medlen till
samma ändamåls uppnående.
En skyddande och utjämnande verksamhet, som utgår från respira-
tionen, må äfven omnämnas. Genom andningen reglera vi icke blott
våra luktförnimmelser, utan äfven de intryck, som förmedlas af känseln.
H var och en vet, att vi hålla andan, när vi råka ut för en plötslig smärta.
Men kanske är det icke så allmänt kändt, att vi genom att hålla andan
döfva smärtan. Och därmed förhåller det sig på följande sätt. Om vi
icke göra några andehämtningar på en stund, så erhåller hjärnan ett mer
syrefattigt blod, då däremot riklig tillförsel af syrerikt sådant är nödvän-
dig för uppfattningen af sinnesintrycken. En stark och lång utandning,
såsom denna plägar utföras vid gråtande eller skrikande, har samma
verkan. Den hämmar utbytet mellan blodets och lungornas kolsyra å
ena sidan samt luftens syre å den andra; och det venösa blodet stockar
sig i hjärnan. Smärtans skrik är således icke så mycket ett medel för
den lidande att storma ut, so1n icke mer ett döfningsmedel för våra
nerver, på samma gång som detta skrik kan hafva en skyddande verkan;
därigenom att det ofta af andra uppfattas såsom ett rop om hjälp.
Äfven hos människan se vi en af dessa afvårjande och omedvetna
reflexrörelser, som hos djuren äro så vanliga, då skadligheter utifrån
tränga sig på dem. Huru krampaktigt sluter sig ej luftstrupshufvudet
tillsammans, när någon främmande kropp hotar att förirra sig i vrång-
strupen, såsom det ännu merendels heter på hvardagsspråket. Men då
denna skyddande reflexrörelse icke alltid så hastigt utföres, att främ-
mande kroppars inträngande i luftvägarne därigenom omöjliggöres, så
kommer härtill äfven en annan reflex, den intensiva hoststöten, hvarige-
nom den kropp, som råkat komma ned i luftvägarne, hastigt åter utslungas.
Det stora skydd mot fara och sjukdom, som ligger i dessa reflexrörelser,
inses först, när man vet, att svåra sjukdomar med djupt gripande förstö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
