Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - Bokanmälningar och litterära notiser - Prometheus (Axel Lundegård)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKAN1\1ÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
tvenne delar utgifna, berättelsen - icke en sagostämning ·med den vilda fanta-
stik, hvari Gösta Berlings författarinna funnit uttryck för sin säregna individualitet,.
den nordiska skymningens spökstämning, utan ett sagolynne snarare i släkt med
Hellas’ ljusa myter eller med Italiens skönhetssvärmande folklynne, men med
den innerlighet i känslan, som röjer germanen. I öfverensstämmelse med denna
med fint jämnmått bibehållna sagoton är det, som förf. enligt regeln undviker
bestämda scenanvisningar för de händelser, han skildrar: han nämner nästan
aldrig direkt namnet på de orter, där handlingen spelar.
»Du känner landet där uppe vid jordklotets hjässa: en halfö lik den
klumpiga silhuetten af ett djur, som med hufvudet och de främre extremiteterna
längtansfullt sträcker sig mot söderns varmare nejder~ medan dess bakre extre-
miteter ännu sitta fast i polcirkelns is och snö.» Så börjar han sin berättelse.
Han kallar Stockholm »det landets hufvudstad », och begagnar ock, när han
skildrar Köpenhamn eller andra orter, motsvarande ornskrifningar. Blott när
han kommer ned till södern, där verkligheten själf är skönhet och poesi, nämnas
Firenze och Rama direkt vid namn.
Och på samma sätt är det äfven i öfrigt i hela stilen något omskrifvande,.
något bildlikt, som gör ett stämningsfullt intryck, - rakt motsatt de moderna
realisternas metod att nästan brutalt gå verkligheten in på lifvet och nämna allt
vid hvardagsnamn. Men man må ej därför tro, att Axel Lundeg.ård intet lärt
af den konstriktning, hos hvilken han först gått i skola.
Han har satt som motto på sin bok Taines sats: En tout art, il f aut
s’arreter longtemps .sur le vrai, pour arriver au beau. Och visserligen ligger
för honom utan tvifvel hufvudvikten på slutorden: att nå skönheten – detta
mål, som realismen förbisåg, men dock med en omedveten teleologi kanske för-
beredde. :Men han har heller icke glömt försatsen, utan hela tiden vetat be-
vara »verklighetens fasta mark» under sina fötter, där han gått fram att sjunga
idealets lofsång. Och det är i denna förening af realism och idealism, som
,·vi framför allt se arbetets originalitet; genom den är »Prometheus » enligt vårt
förmenande ett ord för dagen, en verklig insats i vår nutidshistoria, men på
samma gång ock ett poetiskt alster med beståndande värde.
Karaktersteckningen af de i berättelsen uppträdande personerna är af den
art, att de stå för ·vår fantasi såsom lefvande varelser, af kött och blod, med
hvilka vi fröjdas och lida. Och särskildt förtjänar nämnas, att detta lyckats
äfven med bokens båda hufvudpersoner, konstnären Gabriel Tollin och hans i
södern vunna brud Gemma, trots att de äro idealfigurer, helt och hållet må1ade
ljust i ljust. Särskildt är Gemmas nästan eteriska bild tecknad med en så.
ideal uppfattning af »das ezoig weibliche » och kolorerad med en sådan mild
finkänslighet, för att icke säga grannlaga ömhet, att vi näppeligen veta någon
motbild därtill åtminstone i vår svenska litteratur.
Redan vid föregående arbeten af »Prometheus’» författare ha vi gjort
anmärkning mot det något preciösa sätt, så att säga, hvarpå han infattar i ram
sina bilder. Och äfven i hans »konstnärssaga» tyckes oss kompositionen i detta
afseende vara det minst lyckade. Han börjar nämligen med sagans slut, med
segerfesten, sedan konstnären nått sitt mål, och först sedan vi lärt känna honom
på sin höjdpunkt, berättar han för oss hans lefnadssaga. Oss förefaller detr
som om den omedelbara sagostämningen skulle blifvit bättre bevarad, om sagans
slut verkligen ock sparats till bokens slut: det enklaste hade kanske härvid ock
varit det naturligaste. - Det är sant, vissa berättelser kunna vara så >) spän-
nande», att man för att vinna den konstnärliga intresselösheten vid lektyren
kan blifva tvungen att börja med slutet först. Men någon irriterande spänning
af denna patologiska art finnes ej i Prometheus-konstnärens saga, och inver-
teringen synes oss därför här omotiverad. Nu får inledningskapitlet sitt verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
