Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - Bokanmälningar och litterära notiser - Fröken Jennys konditioner (Sigurd) - Lena (René) - I förbund med döden (Karl A. Tavaststjerna) - Allas vår Margit (Mikael Lybeck)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER. 541
-Hvilken dumhet, att beteckna sin tid såsom slutet af ett tidehvarf, där.för att
<less årtal närmar sig ett jämnt hundratal! Och hvilken cynism, att betrakta
·sig själf såsom upplösningens, förfallets representanter och däri vilja se en sär-
·skild förträfflighet! Se tillbaka i den mänskliga kulturhistorien och pröfva an-
<larne: är det månne de impressionistiske tviflarne, är det de aristokratiske
.agnostikerna, som beteckna utvecklingens höjdpunkter? Det finnes, det är sant,
ett sundt och starkt tvifvel, som är sanningens moder, men det tviflet är icke
.agnostikerns slappa laisser-aller. - Den sorts förfining, som flertalet ultra-
moderna författare stoltsera med, är i våra ögon degeneration. Och för oss
.kan aldrig ordet dekadans få en berömmande betydelse.
Den kvinnliga författare, som döljer sig bakom den i pressen välbekanta
-signaturen Ren e, och som nu riktat vår litteratur med »en bok om fruntim-
mer» under titeln Lena, har i dess hufvudfigur träffat i hjärtat sin egen tids-
riktning med dess febrila njutningslystnad, dess brist på moralisk hållpunkt och
lifsmål. Det finnes för visso kvinnor af Lenas art - såsom ett sjukdomssymp-
tom hos tiden. lVIen vet författarinnan själf några mera positiva mål än hen-
nes hjältinna?
Rene är spirituell, hon har en elegant stil, hon är mondaine. Lektyren af
bennes bok är angenäm, men den kvarlämnar inga djupare spår i läsarens sinne.
Likartadt är hufvudintrycket af Ta vas t st je r n as I förbund med döden,
blott att grundstämningen är ännu mera kvalmig. »En sjuk själ i en sjuk
kropp», så lyder »hjältens» karakteristik, och det ligger i vårt tycke något
litterärt sjukligt äfven i författarens sätt att fördjupa sig i sjukliga stämningar,
hypnotism och suggestion. Är det hans mening att framställa såsom en tro-
värdig verklighet det telepatiska sambandet mellan Klercken och den mystiska
vicomtesse d’Ottange? Eller vill han satirisera denna moderna vidskepelse,
framställa den blott såsom fantasiens makt öfver ett sjukt sinne·? l\,fan kunde
blifva frestad till den sistnämnda tolkningen, då man läser den komiska upp-
lösningen af dödscenen i bokens slut. l\1en därför tyckes åter igen tonen i hela
den föregående ber~ittelsen alltför allvarlig. Och resultatet är, att man ej rätt
vet, huru boken skall fattas, såsom skämt eller allvar. lvien kanske är det en-
ligt »modern» uppfattning just det fina, måhända vill författaren försätta oss
tillbaka till den nyromantiska ironiens gyllne dagar. H vem vet!
Men med bravour äro den nervsjukes fantasier, hans hallucination, då
han ingår sitt »förbund med döden», onekligen skrifna. Och det är en verklig
konstnär, som tecknat de ypperliga naturscenerierna från södern, skildrat färden
på Luganosjön och stämningarna i pensionatet vid foten af San Salvatore. Och
försvaret för bokens fantasterier är ej illa formuleradt i vicomtessens ord, då
hon »med sitt allra mjukaste tonfall» säger:
»Hvem är inte fången i inbillningar under vår nervösa tid? Hela värl-
den är hypokondrisk, och det finns ingen som kan afgöra hvar verkligheten
slutar och fantasien tar vid. Vi ha en kort tid trott på realiteten i lif och
konst, men när vi höllo på att drunkna i dess platthet, togo vi luft under
vingarne igen, och nu hålla vi, som fordra något mera af lifvet, nu hålla vi
på att söka vår lycka där uppe i det blå igen, alldeles som om realismens
tidehvarf aldrig varit.»
I alla afseenden obetydligare är Allas vår Margit af Tavaststjernas lands-
man M i k a e I Ly beck - ja, så obetydlig, att vi knappt inse dess raison d’etre.
Den har samma verschwommen i konturerna som den förres arbete, men sak-
nar helt och hållet dess djup och poetiska stämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
