Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57° PERSON OCH SAK.
att bry sig ett dyft om sakerna, endast brukande dem såsom medel att synas
vara bildade personer.
När man t. ex. kommer från bondelifvet, det tysta trumpna slättbonde-
lifvet, där man just inte konverserar utom när man har någonting att säga
och inte ens då, och kommer upp i »smöret» – det behöfver ju inte vara
värst fint - så förvånas man öfver, huru lätt tungorna löpa. Ja, kanske sär-
skildt öfver en sak: huru vittra t. o. m. damerna kunna vara. De kunna
med den eller den .intressante främlingen tåga världslitteraturen rundt med rätt
spirituella anmärkningar. Men i hvardagslag kan samma vittra dam så tydligt
som möjligt ge allt_ dylikt på båten. Det gör ju för resten detsamma, om
hon blott intresserar sig för någonting annat nyttigt. Men snobberiet kunde
kanske vara borta.
Det finns ju personer af den älskvärda öppenhet, att de utan krus lägga
sitt jag-intresse i dagen, t. ex. genom en anmärkning i den här formen: håll
munnen! jag har sagt ·det. Men det är mindre fint. Det hör finare bildning
till att kunna göra samma sak på bättre sätt. Det gäller att äfven låta andra
tala, icke dräpa med auktoritet. Det gäller att söka motivera, om man vill
se intresserad ut - för sak. Och det blir kanske bättre i den vägen, ju längre
»upp» man kommer. Van vid den ofelbara personlighetsauktoritet, som exem-
pelvis de flesta elementarlärare bruka använda, beundrar man gärna af allt
hjärta en person som icke dräper, utan låter »saken» tala. J\!fen ändå kan
man få se jaget en vacker dag krypa fram, t. ex. i en· oförställd själfbeundran
öfver, att man är så nådig att låta saken tala.
Det är icke så lätt att umgås med människor, särskildt unga, som ha för
vana att diskutera af sakintresse. De »glömma sig» stundom. D. v. s. de
glömma hvem de ha framför sig. Detta kan tilläfventyrs vara en gammal
man, en välboren man, en man med titel, en man på några hundratusen, en
som är tidningsredaktör o. s. v. Och ändå kan det oerhörda inträffa, att den
unge obetitlade, som icke gjort affärer eller redigerat tidningar, icke i allo
instämmer med hvad Titulus H. H. anser. I detta fall brukar denne senare
stundom den utvägen att lätt, artigt, förbindligt göra någon liten erinran om,
»hur sakerna stå». En sådan erinran bör verka som då den starke lägger
händerna på den svages axlar och tvingar honom att böja knä. Den »knusede»
ser då upp och tänker: Ja, jag vet, att jag icke har 2 5,ooo i årsinkomst -
eller något dylikt.
»I andens och sanningens värld råder demokrati; man behöfver ej ha
en viss årsinkomst för att ha rösträtt.» - Humbug! Idealism! Vår värld är
icke »andens och sanningens >) . I en handelsstad t. ex. skulle det göra syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
