Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582 PERSON OCH SAK.
är affär, en är sportsdjur, en är arbetare, en är ett vetenskapligt instrument,
en är en ljudande malm, som förtjusar världen med toner, en är en kugge i
statsmaskineriet. »Människan är ett sent begrepp i historien», därför att hon
är en sent framträdande realitet i verkligheten. Man har fackmänniskor i öf-
verflöd. Och man gapar på de öfversta facken med längtan ditupp, beundran
och heros-dyrkan. Men man skulle bli ända till häpenhet förvånad, om man
visste huru tarfliga människoexemplar dessa öfversta fack stundom innesluta.
Klarnar detta under insikten af det verkliga människovärdet - ja, då blir
världen en annan. Och då blir det en värld, där Kristus vinner plats. I den
närvarande passar han icke, ty man har icke riktigt något fack, någon nisch,
där han tar sig ut. Man sätter honom visserligen som en gammal byst i reli-
gionsstiftarevrån.
Om det också ljusnat något, så att det icke längre anses normalt, att
historien och lifvet bestämmas till sin gång af yttre saker, exempelvis kassa-
kistor, så är dock vurmen på märkvärdiga ting fortfarande oerhörd, och män-
niskans kamp för sin tillvaro har ej kommit längre än att hon måste af alla
krafter kämpa för att förvärfva sig djurets rätt till mat.
Och den ide om människan, det »personintresse», som synes vilja arbeta
sig fram i en social revolution, är ytterst tarfligt uppfattad. Ja, så tarfligt, att
faran är, det genom en sådan den historiskt realiserade personlighetens dyr-
baraste värden skulle spolieras och ett nytt barbari inbryta. Därför måste det
mot denna låga och farliga ide bli en kamp på lif och död. Men man har
ofta den dåraktiga tron, att den framstormande »människan» i det fjärde ståndet
skall kunna skrämmas med allehanda ting, såsom man skrämmer barn med
busar - med Gud, stat, kyrka, sedelag, polis, bajonetter. :Människan har icke
respekt för sådant, d; hon kommer till tro på sin rätt att häfda sig mot a1lt,
som brukas för att kränka hennes människovärde. Och de nämnda tingen
kunna därtill brukas, och många misstänka åtminstone, att de äro till det ända-
målet uppfunna.
Jag räknar »Gud» dit. Jag gör det därför, att för socialister o. d. guds-
iden endast är en död ide, som man ställer upp såsom en slags spögubbe till
» kapitalets» skydd. Därför får man icke bli häpen inför hånet och hädelsen.
Det finnes intet annat sätt att segra i striden än att möta de framstormande
skarorna med sådant, som rekommenderar sig för deras samvete såsom sacra-
sanctum. Finnes något sådant? Det finnes · ett: människan med det mänsk-
liga sinnelaget.
Att en anarkist kallblodigt skulle skjuta ned soldat och kejsare om det
gällde, det är klart. l’vfen skulle han t. ex. skjuta ned sjuksköterskan, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
