Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSON OCH SAK. 581
IV.
Har man så emanciperat sig – kanske något våldsamt och hänsynslöst .
har man så skaffat rum, så att »personligheten kan röra på armbågarne»,
då kan den fruktbara tiden, positivitetens tid, begynna. Då kan man få auk-
toriteter igen, sådana som binda samvetet. Och här skulle jag vilja besvara
den ofvan anförda beskyllningen för auktoritetslös negativism. Jag återupprepar
det ordet: moralisk auktoritet bygges på moraliskt värde, som rekommenderar
sig åt människans samvete. Allting i personlighetens hela värld, som jag finner
värdt att böja mig för, blir auktoritet för mig. Jag blir visst icke auktori-
tetslös. På den uppröjda marken kan det växa öfvertygelse, tro, sakintresse.
Så kan jag bli en man bakom mitt ord, själf stå bakom den sak jag vill
förfäkta.
Om Jag nu också redan kommit på sidan af ämnet, hur allmänt det än
var, kan Jag eJ låta bli att fortsätta resonnemanget öfver auktoriteten. Det
har i våra dagar gått allt längre och längre i förkastandet af allt traditionellt
auktoriseradt. Det blir mer och mer så, att ingenting finnes, som man hyser
respekt för, mer än den personlighet, som har förmåga att bli etisk auktoritet.
Man skrattar åt en kung, om han är en tarflig personlighet, ifall han bråkar
och vill ha mycket fjäsk för kronans skull. Skolpojken skrattar i mjugg åt
läraren, som ej kan göra personlig auktoritet gällande utan måste säga: »lyd!
rektor befaller! » Om en riksdagsförsamling visar sig besjälad af simpla pung-
intressen, så hjälpa sannerligen inga lagar om dess okränkbarhet, då det gäller
att skydda den för förakt och hån. Om kyrkan aldrig så starkt håller på
»nådemedlets objektiva verkan», så kan hon aldrig hålla sig uppe, ifall hon
icke »rekommenderar sig för människors samveten» som Pa.ulus gjorde med
sig och sitt evangelium. l\1an sparkar undan henne som en onyttig sak, trots
hennes vördnadsvärda ålder. Man respekterar ej en sak bara därför att den
är gammal.
Ar nu detta ett ondt, om man så reducerar allt till etiska valutor, per-
sonlighetsvärden? Det kan gärna medges, att det är en stor revolution. Men
är det »menneskeåndens revoltering», så vore det blott att önska, att revolu-
tionen blefve radikal, så att ändå en gång i historien »människan» blefve
hjä]ten.
Men dit är det ännu långt. När här talas om människan, åsyftas näm-
ligen icke det mer eller mindre »opersonliga>
> ting, som i vanliga fall så benäm-
nes. Jag menar det som gör skäl för namnet människa, människan som hon
bör vara. Henne finns det alltför litet af. Den ene är egentligen mage, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
