Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Edv. Alkman: Anekdot eller konst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANEKDOT ELLER KONST? 105
historiska vetenskapens kategorier, hvar och en af dessa kategorier, stilarna,
äger för honom så godt som absolut giltighet, det är dem eller rättare sin
föreställning om dem, som han ägnar sin pietet och i hvilken han ser rätte-
snöret för fornminnets behandling. Pietetsmannen ser saken på väsentligen
olika sätt. För honom har hvarje enskildt fornminne sin bestämda prägel,
sin individualitet, som det är honom en hjärtesak att icke förgripa sig på.
Han bryr sig föga om de mer eller mindre godtyckliga vetenskapliga abstrak•
tioner, som kallas konststilar; de äga för honom blott värdet af synpunkter,
som underlätta och möjliggöra hans öfverblick öfver utvecklingsgången inom
konstens historia, men han aktar sig noga för att betrakta det enskilda konst-
verket blott som exempel på ett visst fack i sitt stilvetande. Det är forn-
minnets individualitet, som för honom betyder allt, och när han söker rädda
fornminnet undan förgängelsen, så är det just denna individualitet, som för
honom är hufvudsaken. Fornminnet kan ha fåror och ärr, som en gubbes
ansikte, fåror, som yppa ett helt lifsinnehåll, och ärr, som skvallra om en
svunnen tids händelser; - pietetsmannen har för mycken pietet för att vilja
lägga smink i f~rorna eller dölja ärren, och allraminst skulle han våga att
ersätta minnesrunorna i verkets anlete med andra af egen smak och uppfin-
mng. Korteligen: stilsträfvarens pietet gäller den abstrakta stilen, pietets-
mannens däremot gäller det konkreta och individuella fornminnet. Den förra
är väsentligen förestafvad af ett vetenskapligt intresse, den senare af ett konst-
närligt.
Fasthåller man denna skillnad, är det ej omöjligt att förstå, huru en
stilsträfva~e som hr Jacobsson kan med anspråk på konsekvens åstadkomma
ett så absurdt resonnemang, som att 1700-talets »försköningar» af äldre bygg-
nadsverk voro otillåtliga, medan vår tids »återupplifvande af de gamla for-
merna» skulle vara riktigt och föredömligt. Man kan på den vägen också
förstå hans rädsla för att lämna känslan någon som helst bestämmanderätt i
fråga om fornminnets behandling: för vetenskapen är förståndet, ej känslan
ett användbart instrument. Likaledes kan man begripa hans vägran att låta
ett konstnärligt temperament, som saknar teknisk fackbildning, inblanda sig i
arkitektens »yrke», ty med denna tankegång blir arkitekturen uteslutande yrke,
icke konst. Af samma skäl kan man fatta, hur han i en arkitekturfråga, där
ideella och praktiska intressen råkat i konflikt, lämnar alla sina sympatier åt
de praktiska, ty det är blott, när arkitekturen är konst, som den kan omsätta
ett praktiskt behof, ett praktiskt program, i en skönhetsform, tillfredsställande
de ideella krafven, och sålunda lösa den konflikt, hvilken enligt hr Jacobssons
uppfattning alls icke behöfver tarfva någon lösning. Visserligen finnes det i
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
