Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Edv. Alkman: Anekdot eller konst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 ANEKDOT ELLER KONST?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
att man hinner glömma, hur det hela såg ut, innan vi kommo; - och både
poet och fröken skola med historieböckerna i hand drömma om de gamla
anekdoterna och trohjärtadt njuta af minnena, som vi ej kunnat jaga bort.
Och det vore här ej skäl att göra sig indignerad och kasta arkitekterna i
ansiktet tillmälen för förfalskning, ty åskådarens känsla är ju lika äkta i ena
fallet som det andra, hon kan af ingen arkitekt i världen förfalskas, endast
kallas fram eller hållas inne. Och enligt det betraktelsesätt, hvarom här är
fråga, är ju åskådarens känsla hufvudsyftet med ett byggnadsverk.
Herr Heidenstam tror, att anekdoten är bunden vid lokalen: den är i
stället bunden vid åskådarens fantasi. Fattar man den historiska traditionen,
anekdoten, på det sätt som nu antydts, så har man sannerligen ej lätt att
värja sig emot en invändning, som redan gjorts: »Anekdoten kan med samma
lätthet och med lika godt resultat öfverflyttas på nya väggar, golf och tak
som en oljemålning transporteras från en gammal, sprucken till en ny väft
utan att taflans konstvärde förringas.»
Tar man däremot i betraktande det anekdotvärde, hvarur byggnadens
konstvärde organiskt vuxit fram, så förlorar man sannerligen lusten att pietets-
löst handskas med byggnadsverket efter sitt eget fria skön och efter tyckena
för dagen. Ett slott har byggts och byggts om flere gånger; men hvarje
gång har en personlig vilja förestafvat förändringarna och ett personligt skön-
hetssinne utfört dem; och då det är en oomtvistelig sanning, att en vilja, som
lagts i grafven, och ett skönhetssinne, som för hundra år sedan och mer upp-
hört att verka, aidrig för andra gången ikläder sig kroppsligt omhölje, så
aktar man sig att onödigtvis röra vid de verk, i hvilka denna vilja och detta
skönhetssinne rest sig minnesvårdar, - om man annars har pietet för det
personliga. Men denna pietet brister tyvärr i betänklig grad hos våra restau-
rationsifrande arkitekter, hvilka under förevändning att rädda minnesvården
undan förgängelsen icke sky att lämna åt förgängelsen just det, som är vår-
dens minne. Läs t. ex. en artikel, som Intendenten Jacobsson under rubriken
»Några ord i Gripsholmsfrågan» offentliggjort i Teknisk tidskrift*, . och i
hvilken han försöker sig på ett försvar för den nu härskande restaurations-
principen, nämligen stilenlighetens !
De skäl, han framdrager för denna pnnc1p, äro ur mer än en synpunkt
märkliga och förtjäna sitt särskilda kapitel, men innan jag ägnar dem en redo-
görelse torde det vara nödvändigt fixera den skillnad, som förefinnes mellan stil-
sträfvarnes och pietetsmännens grundsatser rörande fornminnets behandling och
vård. Stilsträfvaren delar upp det förflutna i vissa perioder efter den konst-
"’ för d. 20 jan. 1894.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
