Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE.
då så fattig och utblottad~ att när en af prisdomarne., Mr Kennedy, inbjöd
honom till middag, måste han neka., emedan han ej hade någon rock att ·
komma i. Genom denne vänlige mans bemedling., i hvilken han vann en
vän för lifvet, erhöll han nu anställning i en nyligen grundad tidning,
»Southern Literary Messengen, hvilken under hans ledning och medarbe-
tarskap snabbt ökade sitt prenumerantantal. Det är här som Poe publi-
cerat sina första noveller och sina första kritiker., af hvilka i synnerhet
de senare strax väcke ett oerhördt uppseende. Öfverhufvud var han
under sin lifstid långt mera skattad som kritiker än som novellist eller
poet. Det var kritiken som födde honom., men det var också den, som
skaffade honom hans många och ingalunda overksamma fiender. Själf
gaf han sig aldrig någon ro, förrän han som konstnär gjort det yttersta
och han fordrade detsamma af alla andra. Ty för honom var litteraturen
allvar - hans lif, hans religion och hvarje förnärmelse mot den en synd
mot den helige ande, som ej hårdt nog kunde näpsas. Däraf hans oblid-
keliga stränghet., hans samvetsgrannhet och omutliga rättvisa vid bedöman-
det af andras arbete. Han berättar på flera ställen i sina skrifter, att en
kritiker en gång hedrade Apollo med en sträng kritik öfver ett utmärkt
poem. Guden frågade honom då efter verkets skönheter. Kritikern sva-
rade, att han endast bekymrade sig om felen. Apollo gaf honom då en
säck med hvete och bad honom plocka ut alla agnarne till tack för sitt
besvär. »Men», slutar Poe, »jag är ej fullt säker på att guden handlade
rätt. Ty utmärktheten är något som strax faller i ögonen, den behöfver
icke demonstreras.» Och Poe har ej heller låtit varna sig af den behand-
ling, som guden lät öfvergå kritikern - han har alltid gjort likaledes:
han älskar att de1nonstrera - att demonstrera felen; och han hade ett
skarpt öga för att finna dem. En kritik af Poe, antingen den nu i hufvud-
sak är berömmande eller tadlande, är en lång samling af detaljanmärk-
nmgar, anmärkningar mot planen, versen, språket, ja ortografien. Han
rycker från författaren alla lånta fjädrar eller, som han själf strängt och
obarmhärtigt säger, allt tjufgods. Att införa oss i arbetets anda, därom
bekymrar han sig däremot ej. Säkerligen var denna kritik icke så litet
på sin plats vid denna tid i Amerika, hvarest teknisk omogenhet och
litterär samvetslöshet hörde till regeln. Denna egenskap hos hans kritik
gör den emellertid föga läsbar i våra dagar - isynnerhet som de flesta
af dessa dagens storheter, mot hvilka han lyftar sin stridsklubba, för
längesedan äro glömda. Fördjupar man sig emellertid i denna del af
hans skrifter, skall man finna många fina tekniska anmärkningar, man
skall där lära känna de konståsikter., som han själf tillämpat och äfven
påträffa en och annan analys, som i sin helhet är värd att räddas från
glömskan. Detta gäller framför allt den undersökning han . underkastat
sitt eget poem »The Raven»: det är den bästa kommentar till denna dikt,
som kan gifvas. Men allt i allt var han som kritiker för doktrinär, för
litet smidig och lika mycket i saknad af historiskt sinne som han ägde
logiskt och metafysiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
