Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
1860-talets otro var nämligen uppfattningen af Kristus som idealmänniskan.
Men denna uppfattning är nu den »tro», med hvilken nutidens »otro» strider:
ett sakförhållande, som bekräftar satsen, att allt, hvilket en gång främjat utveck-
lingen, slutligen vändes mot densamma.
Om Guden och människan Kristus, försoningsoffret för värIdens synd,
talas allt mer sällan. Nu ordas om den människoblifne gudasonen, det person-
ligvordna kärleksidealet. Lifäförhållandet till honom afgör, icke vår eviga salig-
het - också osaligheten hör till de »oförgängliga» sanningar, hvilka åldrats
- men vår del i den religiöst-etiska kraft, som ensam förmår omdana män-
niskohjärtat och lösa det ur syndens, framför allt ur själfviskhetens välde.
Detta var utgångspunkten för det angrepp, mot hvilket jag riktade min
Förklaring och den, som förvånat sig att jag där förde frågan in på det per-
sonliga området*, har förbisett att det var ur tvenne lefnadsskildringar, Eva
Fryxell hämtade bevisen för sin sats: att den naturalistiska lifsåskådningen måste
utveckla själfviskheten och andra etiska lyten, medan ensamt kristendomen
ger den äkta sedlighetens kraft, i och genom dess lefvande, lifgifvande norm,
Kristustypen.
Med fortsatt fullkomligt förbiseende af alla yttringar af sedlighet, plikt-
trohet och offervillighet hos hedningar och judar, buddister och ateister, har
denna utgångspunkt blifvit fasthållen och synes vara för alla mina angripare
gemensam. För öfrigt råder mellan dem ringa öfverensstämmelse. När den
ene framhåller kulturens och kristendomens nära växelverkan, påstår den andre
att kristendomens och kulturens områden äro skilda. När den ena ser kristen-
domens etik som en stor osjälfviskhetsfordran, försäkrar den andre att denna
etik ger både altruism och egoism sin rätt.
Under det de kristne allestädes sins emellan söndras i de teoretiska frå-
gorna - så att där två eller tre äro församlade i Jesu namn är ofriden midt
ibland dem - iakttager man huru kristendomen blir mindre och mindre praktiskt
betydelsefull, d. v. s. verksam som handlingsmotiv. Man ser på krisendomen be-
kräftad den Spencerska lagen för upplösning: ett aftagande af det helas rörelse
samtidigt med en stegrad rörlighet hos delarne, en rörlighet, framkallad af ett
utifrån kommet rörelsetillskott.
Det tillskott, som upplöser kristendomen, är allestädes den riktning, hvil-
ken i Sverige brukar betecknas som läran om idealmänniskan.
Kristi gudom, människans syndafördärf, Jesu ställföreträdande offerdöd,
helvetesläran förklarades under I 860-talets strid om idealmänniskan, som
kristendomens hörnstenar. Och med full rätt. Ty när dessa rubbades, öppnades
it- Se Matbilda Roos’ ofvannämnda broschyr, sid. 10,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
