Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Cecilia Bååth-Holmberg: Ernst Trier. En den nordiska folkhögskolans märkesman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 ERNST TRIER.
»Låt oss gå till Grundtvig och höra, hvad han sagen., sades det till
honom.
Trier har själf berättat härom:
• >)- - Det var en välsignad stund. Hur skön och härlig står den
ej för mitt minne. Jag ser ännu den vördnadsvärda gestalten sitta vid
fönstret. Jag tycker mig åter höra hans sällsamma, både milda och djupa
röst. Han yttrade, att skulle man hjälpa vårt folk till andlig återupprät-
telse, så skulle man vända sig till ungdomen - - genom folkhögskolan
skulle det arbetas för denna., i fall Danmark skulle hafva en framtid, och
alla de, som kunde arbeta i denna saks tjänst, skulle göra det - - –-»
Nu visste Ernst Trier., hvilket hans framtida kall var.
Hans föräldrar gåfvo gladt sitt samtycke till hans plan, och hans
trolofvade var redo att dela allt med honom. Det var nästan en tillfäl-
lighet, som förde honom till Nordvästra Seland., till de rika trakterna
vid Limfjorden, till Vallekilde.
»Ofta har jag tyckt mig återupplefva denna tid», har Trier berättat;
»ofta har jag tyckt mig återse denna nejd i det strålande solsken, hvari
den visade sig den dagen för mig, tyckt mig åter inandas den friska vin-
terluften. Åter hör jag de raska hästarnas hofslag mot den frusna mar-
ken. Det var något inom mig., som jublade, den första gången jag såg
Vallekilde. Jeg drog min mandom_
sgerning, min k~rlighed i möde.>>
Denna sin mannauppgift: sin kärlek, svek han aldrig. Ernst Trier
var ej en de halfva åtgärdernas man. Helt gaf han sig med kropp och
själ åt sitt arbete. Af den unge köpenhamnske konstnärsvännen blef en
dansk landtman i träskor och grofva kläder. Från det fina hemmet i
hufvudstaden flyttade han in i »Peder Fredriksens dagligstue>>. Ty hans
första skola var inhyst i en bondes gammaldags boningslänga, och en
hel vinter lefde han här med sina elever i stor yttre tarflighet, men i and-
ligt hänseende uppburen af trosvisshet samt denna ungdomliga kraft och
hänförelse, som så starkt inverkade på hans omgifning.
Så blef det hans omsorg att skaffa sig eget tak öfver hufvudet. Med
tomma händer stod han, och penningar behöfdes det, mycket penningar.
I-Ians föräldrar och vänner hjälpte honom emellertid med lån, men äfven
andra bistodo honom, såsom Grundtvig, dennes höga gynnarinna änke-
drottning Karoline Amalie, m. fl.
Redan hösten 1866 var den nya byggnaden färdig. Men mycket
bekymmer och möda hade den kostat den unge Trier., som ännu var full-
komligt främmande för alla de praktiska omsorger, hvilka medfölja ett
stort landthushåll i allmänhet och ett danskt folkhögskolehushåll i syn-
nerhet. Triers kom så småningom att bestå af 200-2 50 personer, hvilka
bodde i hans hus och fingo sin föda vid hans bord.
»För första gång i mitt lifa, har Trier sagt härom., »erfor jag, i hvilken
grad omsorgen om penningsaker är i stånd att beröfva fjärilsvingarna
<lera~ glans.»
Men mången god handräckning fick han dock af traktens befolkning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
