Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Cecilia Bååth-Holmberg: Ernst Trier. En den nordiska folkhögskolans märkesman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST TRIER. 207
nerna., i hvilkas krets Trier fann sig som fisk i vattnet. När han under
senare tider allt emellanåt kom på ett par dagars besök från Vallekilde
till hufvudstaden, fann man honom gladast, då han ätit frukost hos Hostrup,
middag hos Winding och tillbragt aftonen hos Hartmann eller Marstrand.
Han hyste liflig sympati för den egendomligt friska och käcka lifsuppfatt-
ningen hos dessa män, en lifsuppfattning, som ingalunda stred emot, tvärtom
var i innerlig harmoni med Grundtvigs. Den af hela Danmarks folk från
kungasalen till torpstugan vördade C. C. Hostrup var ju ock, som bekant,
dennes varme vän, en af de allra främste förkunnarne af den hoppfulla
evangeliska kristendom, som med djupt allvarlig fordran på realt förverk-
ligande i lif och handling utmärker den grundtvigska riktningen.
Som sagdt, påverkad af det starkt religiösa intresse, hvilket gjorde
sig gällande i det bildade Danmark och som fann ett gensvar så att säga
i Triers inre anläggning, ägnade han sig tidigt åt teologiska studier. När
han slutat sin examen., sökte och erhöll han anställning som lärare vid
Blaagaards seminarium i Köpenhamn. Men denna verksamhet blef af kort
varaktighet.
År 1864 kom med krig och örlig. När Fabers nationalsång från
I 848, »den tapre landsoldat», ljöd öfver de danska öarna, och när det sorn
ett sus i skogen vemodigt brusade öfver landet: »SIutter kreds og staar
fast, alle danske ma:nd, Gud han raader, naar vi fange sejr igen», då
följde de unga kallelsen. Trier, Nörregård, La Cour och många andra
lämnade studiekamrar och anställning för att kämpa vid Dyppel, Trier
dock icke med svärd, utan med tröstande och lifvande ord, ty han ut-
nämdes till ))feltdegn>
> vid femte brigaden under öfverste Max Muller.
Hans tal och uppträdande tillvunno honom allas förtroende och tillgif-
venhet; han kunde räkna sina vänner lika mycket bland officerarne som
bland menige man.
Det var under denna krigets bekymmersfulla tid han första gången
träffade stiftaren af Danmarks första folkhögskola, den bekante Kold,
samt den kvinna~ som blef hans ungdomsbrud, Maria Abel, hvars släkt-
namn har hög fosterländsk klang bland de för sin nationalitet ännu i tyst-
het hårdt kämpande >
)Sönderjyderne>> eller »nordslesvigarne>>.
Krigets utgång och Sönderjyllands förlust var ett fruktansvärdt slag
för Danmark och en lifssorg för alla ärliga danska män. När fredsbudet
kom~ skämdes många officerare att se sina soldater i ögonen. En häftig
blygsel, en djup känsla af förnedring tyngde alla. Och Trier greps af
önskan att söka sig en lärareplats ute i de jydska hedbygderna, där han
liksom skulle kunna gömma sig undan med den fosterlandets stora skam,
han likt många andra kände såsom en personlig.
Detta varade dock blott ett ögonblick. Han grubblade öfver ett
medel till det danska folkets upprättelse, och för hans tanke framstod
allt klarare, hvad Grundtvig talat och diktat. Medlet fann han och många
andra unga män, tillhörande denna tids högsta intelligens, i arbetet för
den danska folkhögskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
