Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Frans von Schéele: En engelsk fritänkare och hans åsikter om religionens framtid. Alfred Momerie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONEN OCH DESS FRAMTID. 2 37
vi kunna börja tro på en, som är oföränderlig. Vi måste upphöra att tro på en
begränsad Gud utom naturen och som nyckfullt blandar sig i hennes fenomen,
innan vi kunna börja tro på en oändlig Gud, som genomströmmar naturen och
af hvars håg och vilja alla naturfenomen äro skilda, men oföränderliga uttryck.
II. Naturens förnuftsenlighet. »Vetenskap», säger Lange, »härrör sig från
pnnc1pen, att naturen kan fattas af förståndet.» Att säga att hon är fattlig, be-
tyder, att hon styres och är genomträngd af något tänkande väsen. »Veten-
skap är naturens tolkning», säger Bacon. Att tolka är att förklara, och ingenting
kan förklaras, som ej i sig själf är förnuftsenligt. Förnuftet kan endast fatta det,
som är förnuftsenligt. Man kan icke förklara en narrs uppförande; ej heller
kan man tolka en galnings handl~ngar. De motsäga hvarandra; äro utan all
menmg och obegripliga. På samma sätt förhåller det sig med naturen; vore
den ett oförnuftigt system, så skulle det ej finnas någon möjlighet att förstå
den. Naturens tolkning består däri, att vi tillägna oss de tankar, som hon
antyder. Den vetenskapliga hypotesen består däri, att vi gissa oss till dessa
tankar; den vetenskapliga verifikationen däri, att vi bevisa, att vi gissat rätt.
»O Gud», sade Kepler, då han upptäckte lagarne för planeternas kretsrörelse,
»o Gud! jag tänker åter dina tankar efter dig.» Det skulle ej finnas något
naturens lopp, några konsekvensens lagar, någon möjlighet till vetenskaplig
förutsägelse i ett oförnuftigt spel af atomer. Men som det nu är, så veta vi
exakt, huru naturkrafterna verka, och huru de skola fortsätta sina verkningar.
Vi kunna uttrycka deras sätt att verka i de mest exakta matematiska formler.
H varje ny vetenskaplig upptäckt uppenbarar på nytt ordningen, lagen, syste-
met, med ett ord, förnuftet, som genomgår de materiella fenomenen, och för-
nuftet är själen i v_
erksamhet *.
III. Naturens framåtskridande. Det sista, mest omfattande och säkraste
ord i vetenskapen är evolution, och det är det mest förhoppningsfulla ord,
som jag känner till, ty då vi se lidande och olyckor omkring oss, äro vi
ibland frestade att tro, att den store U pphofsmannen endera är likgiltig för
mänsklig välgång eller urståndsatt att gifva oss den. Men evolution, hvilket
blott är ett annat namn för ständigt framåtskridande, ingifver oss förtroende.
Det antyder i sanning, att skaparen icke är allsmäktig i ordets vulgära be-
märkelse att vara i stånd att göra omöjligheter, men det antyder också, att
svårigheterna i skapelsen säkert, ehuru långsamt, hålla på att öfvervinnas **.
’4 Detta argument kan fullföljas ännu längre. Kant och Hegel hafva visat, att hela
vår medvetna tillvaro innebär tillvaron af en vilja, olika, men dock liknande vår.
’(,’(, Att det fanns svårigheter i skaparens väg, är en tanke som, ehuru ej allmänt antagen,
likvisst hysts af många tänkare af många skolor, märkligast af Plato, Mill, Leibnitz och
Martineau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
