Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Huru gammal är jorden? (A. G. Nathorst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTlSER. 2 55
nmgar är på grund af hennes korta lifslängd helt naturligt, men hvad är väl
ett år i världsalltets tilldragelser? Redan inom planetsystemet nedsjunker jord-
året till en obetydlighet, om vi taga hänsyn till de yttre planeternas omlopps-
tider, deras år. Dessa äro så mycket längre än våra, att när Jupiter gjort 6
eller 7 omlopp kring solen, skulle en människas lifslängd redan vara förbi,
medan 2 a 3 år på Saturnus vore tillräckliga för att lägga henne i grafven.
Endast ett fåtal människor lefva. så länge som ett af Urani år (84 jordår),
medan ännu ingen människa nått så långt som ett år på Neptunus (I 64, 5
jordår). Funnos på dessa yttersta planeter förnuftiga väsen med lifslängd i
proportion till därvarande år, skulle de liksom vi helt visst söka beräkna all
annan tid därefter. Detta bör varna oss vid våra försök att efter mänsklig
måttstock beräkna den geologiska tiden, inför hvilken jordåret ej betyder mera
än minuten eller sekunden för människan själf. .
För att få någon slags föreställning om denna tids ofantliga längd, vilja
vi först kasta en återblick på vissa tilldragelser under den kvartära perioden.
Vid början af densamma var Skandinavien icke betäckt af is, men så småningom
begynte temperaturen att sänkas, så att den snö, som om vintern nedföll på de
högsta bergen, om sommaren endast delvis åter smälte. Detta öfverskott
ökades år efter år, glacierer uppkommo, utbredde sig och sammanflöto, tills
de slutligen bildade den landis, som betäckte hela Skandinavien. Redan detta
måste hafva tagit oerhörd tid i anspråk, men därvid stannade det dock ej,
denna ismassa ökades så småningom allt mera, tills den, såsom vi sett, sträckte
sig öfver en stor del af norra Europa. Troligen var landisen länge stillastå-
ende, sedan den nått gränserna för sin största utbredning, men sedan kom en
tid då klimatet så småningom blef mildare, så att afsmältningen under sommaren
blef större än snönederbörden, hvarföre ismassan så småningom åter började
minskas och draga sig tillbaka mot norden. Men ett stillestånd inträdde under
den interglaciala tiden, sedan ryckte isen ånyo fram, ehuru ej så långt som
första gången, hvarpå följde förnyad afsmältning, tills den så småningom helt
och hållet utom i högfjällen var försvunnen. Betänker man nu, att äfven
smärre oscillationer under isens fram- och återryckande voro för handen, så
bör man inse, att den tid, hvarom här är fråga, varit ofantlig. Efter isens
afsmältning blef därpå en del af Sverige betäckt af hafvet, och detta haf var
under långliga tider ett ishaf, i hvilket vid Sveriges vestra kust ett rikt och ym-
nigt, högarktiskt djurlif var rådande. Dock äfven detta haf skulle draga sig
tillbaka från Sverige_~ område, i det att landet åter höjde sig öfver detsamma.
Därvid afspärrades Ostersjön, dess salta vatten öfvergick så småningom till sött,
och detta sakernas tillstånd fortfor i långa tider, såsom vi af de mäktiga ler-
aflagringar, som afsatt sig i Ancylussjön, kunna sluta. Åter inträdde en för-
ändring, i det att Ancylussjön å nyo förvandlades till ett haf med salt vatten,
som öfversvämmade en del af östra Sverige. Detta vatten var saltare än den
nutida Östersjöns, och man bör kunna inse, att endast den tid, som fordrades
för att ett sötvattensbäcken af så stort omfång kunde förvandlas till ett haf
med afsevärd sälta, måste hafva varit högst betydlig. Sedan höjdes landet
å nyo till sina nuvarande gränser, och samtidigt blef Östersjöns vatten åter
mera utspädt.
Vi taga en annan bild. Först under den sänkning, som förvandlade Ancy-
lussjön till ett haf, eller blott obetydligt tidigare, inkom eken till södra delen af
Sverige. Men redan innan landet hade höjt sig till sin nuvarande nivå, hade
detta träd spridt sig ända till sin nutida nordgräns, möjligen till och med något
längre. Betänker man nu, att eken måste nå en ej obetydlig storlek innan den
sätter frukt, samt att dess fru~ter_äro tunga och svåra att sprida, i det att väl
den förnämsta spridningen sker genom fåglar, så bör man förstå, huru ytterligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
