- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjärde årgången. 1894 /
254

(1870-1940) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Ett akademiskt program (C. G. Estlander) - Huru gammal är jorden? (A. G. Nathorst)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 54 BOKANl\IÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
och godt och sedligt, hans rättsk;:i.nsla, hans barmhertighetskänsla, hans sedlig-
hetskänsla äro med om att inspirera hans poetiska formsinne. Är han religiöst
sinnad, är han optimist eller pessimist, eller vackla hans öfvertygelser obeslut-
samt, eller har all högre lifsuppfattning plånats ut och en mer eller mindre
förfin3:d sensualism är hela det glas, genom hvilket han uppfattar lifvet, så för-
nimmer man det i dikten. Allt äkta skaldeverk är icke blott en spegelbild
af lifvet, utan ock ett eko ur skaldens själ.»
Mot det moderna sättet att sluta diktverken med en oupplöst dissonans
inlägger förf. ock sin gensaga i slutet af uppsatsen:
»Ty konst», säger han, »är intet annat än det, som tillfredsställer den
estetiska känslan, och fråga ej blott modesmaken i Paris, utan den enkla, oför-
ställda känslan, ej blott dagens, utan den förgångna tidens: svaret skall bli att,
hvilka upprörande scener dikten än låter en genomlefva, vill man sluta i har-
moni och försoning. Med en skrällande plågsam dissonans vill man ej skiljas
två gånger från det man hållit af. Är det nu ingen sedlig syftning, utan blott
en konstnärlig diktaren vill fullfölja, må han då se till att icke den ena som
den andra förfelas.» - -
»Men finnes det icke», så slutar förf. med anknytning till sin kritik af
Juhani Ahos arbete, »en verklighet i andens inre lif, en verklighet af principer
och ideer, som vägleder släktet och ger stöd åt den enskilde, ger sammanhang
åt det hela och ett förnuftigt motiv åt hvarje del, en verklighet, som står upp-
rätt genom seklerna, sedan all den verklighet, på hvilken man kan lägga han-
den, sjunkit i grus? Och hvarför skulle icke äfven den få ingå med i lifs-
bilden? När skall dikten åter få syn på denna sedliga världsordning, för hvil-
ken tingens naturliga ordning är grund och villkor?»

*


Huru gammal är jorden? Detta ofta framställda spörsmål behandlas
i afslutningen af den med hänsyn särskildt till nordens urvärld af A. G. N a t-
h o rs t under titeln Jordens historia (Stockholm, F. & G. Beijers Bokförlags-
aktiebolag) utförda och nyligen fullständigt utkomna bearbetningen af N eymayrs
ansedda »Erdgeschichte». Svaret innehåller visserligen mycket litet positivt,
men visar den geologiska vetenskapens ståndpunkt i frågan för närvarande.
Vi tillåta oss därför meddela större delen af detta afslutningskapitel, hvars ru-
brik i arbetet är: »Geologiska tidrymder», - och gifva därigenom på samma
gång prof på arbetets intresseväckande och populära stil:
»Ett af de spörsmål, som af menige man ofta nog ställas till geologen, då det
är tal om någon förstening, är lzuru gammalt det afsedda föremålet väl torde
kunna vara. I sådana fall måste geologen blifva svaret skyldig, ty inom geolo-
gien har man ännu icke någon kännedom om absoluta mått. Vi känna de
olika försteningarnes och aflagringarnes inbördes ålder, att den ena är yngre
eller äldre än den andra, men längre än till dessa relativa åldersuppgifter
kunna vi icke gå. Till och med i fråga om den kvartära, ja postglaciala tiden
famla vi i mörkret, när det gäller absoluta åldersberäkningar, och huru oänd-
ligt mycket mera måste ej så vara förhållandet, då det är fråga om äldre
geologiska perioder.
Vid bedömandet af den af oss omgifvande världen hafva vi, såsom naturligt
är, svårt att komma ihåg, att denna icke får mätas efter mänsklig måttstock.
Astronomerna måste i fråga om de aflägsna stjärnorna lemna de jordiska måtten
och mäta afstånden i ljusår (det afstånd som ljuset hinner tillryggalägga på ett
år), och på samma sätt räcka våra tidsmått icke till, när det gäller att mäta de
geologiska tidrymdernas ofantliga längd, fastän vi ännu icke fått någon användbar
måttstock för dessa. Att jordåret ligger till grund för människans tidsberäk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 20 00:44:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1894/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free