Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - I. Flodström: En socialkapitalistisk samhällsordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOCIALKAPITALISTISK SAMHÄLLSORDNING. 345
tillhörde han ej och kulturen tillhörde ej honom. Och så länge kulturen
icke hörde samhället i dess helhet tillj så länge kunde ej heller det ena
af dess grundvillkor, kapitalet., åt samhället öfverlämnas att fritt disponeras.
Men månne ej den dag börjar randas, att samhället kan vara moget
för att emottaga och förvalta en sådan skänk? Månne ej kulturen snart
nog börjar uppnå, icke den höjd, men väl den utbredning., som den rim-
ligtvis kan tänkas få? Hafva ej samhällslagren genomträngt hvarandra.,
uppgått i hvarandra så, att ingen mer står utom samhällets kultursfär?
Det är ej fråga om, att alla skola ha uppnått bildningens höjdpunkt;
detta är otänkbart och blir otänkbart för alla tider i ett mänskligt sam-
hälle. Man kan ej vänta sig, att under privatkapitalismens oclz den fria
konkurrensens herravälde den stora massan af kroppsarbetare skall nå en
nämnvärdt högre bildning än den nu besitter. Men det är nog med, att
möjligheten till högre bildning är uppnådd för alla och att medvetandet
om dess värde genomträngt hvarje samhällets individ. Är det blott fallet,
så är ingen fara för att kulturen skall sättas på spelj i och med det att
kapitalet sättes i samhällets händer.
Kapitalets frigörelse från den enskildes herravälde, - det är detta
som återstår, innan man kan börja att tala om någon rättvisa i fråga om
uppehällesmöjligheternas fördelning. Vi skola nu närmast se till, om den
äfven skulle vara till praktisk nytta.
En bland privatkapitalismens hufvudolägenheter är arbetsgifvarens
svårighet att anskaffa det för hans rörelse nödvändiga kapitalet. Det är
visst icke regelj att arbetsgifvaren själf, d. v. s. hufvudledaren af ett före-
tag och bäraren af det ekonomiska ansvaret därför, är kapitalist; och om
han än själf äger förmögenhet, så inträffar ofta, att denna redan från
början är otillräcklig eller under affärens fortgång befinnes vara det. Han
måste alltså hos enskilde personer - helt och hållet undantagsvis är det
som det allmänna träder emellan - se sig om efter penningar och för-
söka att erhålla lån. Hvilka snart sagdt orimliga svårigheter och olägen-
heter detta lånesystem medför, därpå är man just icke så van att rikta
sin tanke. Det ligger icke i socialdemokraternas intresse att påvisa, att
äfven för arbetsgifvaren svårigheter existera. Hans bekymmer blifva icke
utbasunade så som arbetarens och dagligen tutade i våra öron; och vi
äro så vana vid systemet att vi nästan betrakta dess olägenheter som ett
nödvändigt ondt, som det ej lönar sig att klaga öfver. Huru många äro
dock ej de lofvande företag, som stranda redan i början af brist på ka-
pital; huru många måste icke läggas ner i följd af tillfälliga ogynnsamma
konjunkturer, företag som ägt bestånd i många år och som kunnat hålla
sig uppe ännu länge, om de endast förmått öfverstå krisen. Att hjälp
kan erhållas beror i de flesta fall på en tillfällighet - förmögna och in-
flytelserika vänner och dylikt. Och är hjälpen otillräcklig, så är det än
sämre ställdt än om den uteblifvit helt och hållet. Så går det ena före-
taget efter det andra omkull, dragande ägaren i ruin, ställande hans ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
