Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Fredrik Wetterlund: Romantisk mystik. Litteraturhistoriska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK MYSTIK.
»Fortzupflanzen <lie Welt, sind alle verni.inft’gen Diskurse
unvermögend; durch sie kommt auch kein Kunstwerk hervor».
473
Man kan då tänka sig, med hvilket förakt romantiken skulle se ned på
18:e århundradets estetik!
Atterboms Idunarecension från 1820 utvecklar skönhetens mystiska natur.
»I sin allmänna egenskap af oförklarlighet är det underbara (= mystiska) så-
ledes ej blott grunden för all poesi utan ock det högsta innehållet af dess be-
handling, genom hvilket det oförklarliga blifver ett för den estetiska åskåd-
ningen omedelbart verkligt, d. v. s. ett verkligt, som utan all förmedling a-
sönderdelande reflexion och logisk slutledning med sin blotta anblick ger den
fulla känslan af sin eviga tillvarelse.» Detta är en den atterbomska romanti-
kens utbildning af Kants lära om vår uppfattning af vissa föremåls ändamåls
enlighet utan medvetande af något bestämdt ändamål - den formella ända
målsenlighet, som vållar skönhetsintrycket. Det djup, hvarpå detta intryck,
denna »formella ändamålsenlighet» nu visar tillbaka, denna skönhetens substans,
som, oupplöslig för begreppet, uppenbarar sig i det enskilda föremålet - den
är »mystisk».
I uppsatsen »Om rätta betydelsen af hvad man kallar estetik, betraktad
som föremål för akademisk undervisning», har Atterbom senare uppställt en
definition på ide: en föreställning, som hämtar upphofvet och innehållet ur
själens ursprungliga väsende (och sålunda är mystisk). När nu ideen förkropps-
ligas i sin »symbol» hvilket hos Atterbom i detta sammanhang betyder bild
och ingenting annat och »det sköna» så uppkommer på sätt, som närmare
angifves, så förstår man skönhetens mystiska halt.
Redan i Fosforos heter det, att konstnären under den subjektiva inspira-
tionsakten handlar som »öfverförnuft» eller snille. Atterbom hänvisar ock på
det af Platon omtalade »gudomliga vansinnet». Inspirationslärans sammanhang
med Schellings lära om naturens och andens identitet torde framgå af det
föregående: samma skaparande, samma dynamiska kraft verkar utom oss
och 1 oss.
Någon skarpare motsats till Atterboms här skildrade konstlära kan väl
knappt tänkas än den teori, som i våra dagar på materialistisk basis och vid
sidan af den naturalistiska vitterheten blef populär konstopinion. Jag tvekar
icke att beteckna den som afgjordt reaktionär; den sökte tillintetgöra roman-
tikens stora landvinning gent emot det I 8:e århundradet. Romantiken visste
och inpräntade i sinnena hvad konst är; icke så denna teori. Dess naivt
öfverdrifna uppskattning af den medvetna iakttagelsen berodde på dess grund-
fel att vilja göra konsten till vetenskap, närmast naturvetenskap, utan att, bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
