Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Fredrik Wetterlund: Romantisk mystik. Litteraturhistoriska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK MYSTIK. 477
»Gullvifvan», den serenad »Sött slumre vår drottning» etc., som sedan an-
vändes i »Lycksalighetens ö », åtskillig lyrik i kalenderfragmentet »Fågel Blå»
m. m. Dock blott »mer eller mindre», ty genomgående typiskt är väl ej
något enda poem. Så innehåller »Allegro och Adagio» ej blott stämning
utan ock en subtil metafysik.
Flertalet af Atterboms dikter, särskildt de senare, höra icke ens i all-
mänhet hit. De äro lyrik i vanlig mening, fastän det outsägliga alltid darrar
mell2.n raderna. Man kan urskilja två stilar, den äldre, mera exklusivt ro-
mantiska, som nyss skildrats i sin typiska form, och en senare romantiskt-
realistisk. De dialogiska partierna af »Lycksalighetens ö» innehålla natur-
skildringar så rättframma som någon annan och tvifvelsutan mera än t. ex.
Stagnelii stiliserade gobelinsnatur. Man läse den första dialogen mellan gamle
Florio och Alfred i sagospelets fjärde äfventyr eller flera andra verkligt stäm-
ningsfulla målningar af det hyperboreiska landet, i synnerhet dess mörka
gran- och vinternatur, och man måste tala om realism i bästa mening; också
har skaldens eget Östergötland här stått modell.
Att vilja afgöra dessa tvenne stilars inbördes företräde vore naturligtvis
doktrinärt och onyttigt; i bägge har Atterbom frambragt lyriska mästerverk.
Det är dessutom omöjligt att uppdraga någon gräns dem emellan; de gå
öfver i hvarandra uti oberäkneliga nyanser. Den äldre är emellertid en
märklig afspegling redan i poetisk teknik af Atterboms världsåsikt och där-
till hans oomtvistliga egendom inom svensk litteratur; andra härmade den,
men endast han har däri nedlagt geni. Stagnelii lyrik har, i allt sitt mystiska
skaplynne, dock städse ett bestärndt faktiskt innehåll, kan alltså icke räknas
hit, och A1rnqvists »Songes» kunna ej rätt jämföras.
Atterbom har oc·kså tidigt och med fin instinkt funnit sm poesis verk-
liga symbol.
Den gamle Apollons instrument var den plastiska kitara, hvars rnåttbe-
stämda toner en gång kallade Hellas’ muser ti11 dans. Romantikens symbol
måste vara en annan, måste vara ett instrument, hvars toner i sin absoluta
obundenhet skulle tolka det moderna ynglingahjärtats stormiga längtan. Och
det finnes; det sättes icke en gång i rörelse af människohand utan af vinden,
af allnaturen själf. Icke nöjd med, att hans poesis mystiska princip uppkallat
musiken i allmänhet, allegrot och adagiot, för att få fram det osägbara -
stannar Atterbom ej förr än vid yttersta gränsen, vid »Eolsharpans» nattliga
andehviskningar, hvilka tråna som af makter, bundna djupt i själens alogiska
kaos och längtande mot sitt transcendenta hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
