Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Emil Svensén: Mytologiska spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 MYTOLOGISKA SPÖRSMÅL.
Slika upptäckter gjordes på flera håll om dessa makter, som alla så högt
vördat. Den stränga förkastelsedom, som en Platon med sina höga sedliga
kraf fäller öfver den homeriska Olympen, kunde väl ej på länge med samma
tyngd drabba det nordiska Valhall. Men en dag hafva Nordens folkstammar
- 1 allt fall deras högre kretsar - stått inför den fruktansvärda kris i ett
folks lif, som är för handen, då detta folk känner sig bättre än sina gudar.
Men då nödgas det folket att göra sig löst från de gamla idealen och
söka sig nya och högre. I den klyfta mellan det gamla och det nya, som
då bildar sig, kunna ofta hela generationer förgås. Det är svårt för individer
likasom för nationer att slå sönder sina gamla idoler och resa upp nya i de-
ras ställe. _ Men då vill hatet gärna intaga den plats, som kärleken lämnat
tom, och hädelsen mot de störtade gudarne träder gärna i bönens ställe. Kring
den, som stått främst bland desse gudars vedersakare, flocka sig ej sällan de,
som uppsagt dem tro och lydnad; och så är i Södern Prometeus, i Norden
Loke på väg att komma till heders. Den märkliga dikten Lokasenna bär
på ett underligt sätt vittne därom. Där är ännu Lake blott hvad han väl
länge varit, nämligen den fräcke hånaren och hädaren, men hans hån börjar
blifva till besvär för dessa gudar och gudinnor, hvilkas hemligheter han så
väl känner och så illa missbrukar. Det är icke omöjligt, att om upplösningen
fått ostördt fortgå, denne Loke adlats först till en trotsande Lucifer och se-
dan till en Prometeus, oböjlig i medvetandet, att äfven hans fiendes välde
skall falla. Hade ej kristendomen stått redo att taga arfvet efter dtn sjun-
kande Odens-kulten, är det ej otroligt, att denna aflösts af en idealiserad
Loke-kult.
Men djupt rotad var kärleken och vördnaden för de gamle gudar, och
tidigt hade man därför sökt efter utvägar att bevara dem. Den som söker,
han finner. Den utväg, som under lång tid synes räddat den gamla gudstron,
var af mycket eget slag. Om gudarne voro ofullkomliga och bristfälliga va-
relser liksom de människor, som tillbådo dem, – välan, hvad mera? Gu-
darne voro ju födda i tiden - man visste ju namnet på Odens fader och
moder och så gick det upp för folken, eller för deras andlige ledare, att
endast det eviga är till fullo hödjt öfver det ändligas siagg. Bortom dessa gu-
dar lärde man sig att söka en ännu högre, den starke från ofvan, som skulle
komma en gång till den stora domen. Men hans bild hann aldrig att antaga
tydliga drag, och hans namn vågar Valan icke nämna, - kanske vet hon
det icke heller.
Gent emot denne okände gud, som i dunkelt majestät tronade i ett my-
stiskt fjärran, stego Valhalls gudar ned till blotta demiurger; – men därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
