Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE.
man akta sig för den villfarelsen, att för hvarje rättssystem förutsätta en
»ideal» formfulländning~ som utestänger möjligheten af verkliga luckor
eller öppna frågor. Ty i själfva verket betingas just rättsutvecklingen
bland annat af försöken att fylla sådana luckor och besvara sådana frå-
gor, att, med andra ord, vinna allt klarare och starkare bekräftelse för
hvad som skall gälla för rätt och tillämpas som sådan i en viss tid och
inom ett visst samhälle.
Det är alltså icke ett tecken till grundlighet, utan till motsatsen, om
man omedvetet antager eller ensidigt vill häfda någon särskild bekräftelse-
form såsom den enda tänkbara vid pröfningen af t. ex. den svensk-norska
0
unionsrättens verkliga innehåll. Atminstone måste det först ordentligen
bevisas, att alla andra former äro fullkomligt uteslutna. Eljes gör man
sig lätt skyldig till betänkliga misstag ej blott om hvad som är politiskt
klokt, utan ock om hvad som är juridiskt rätt, och undergräfver därmed
till och med sin egen en gång intagna ståndpunkt.
Medan den gamla goda tidens inkvisitoriska process stod i sin skö-
naste blomstring, lär någonstädes ibland riktigt sadelfaste medlemmar af
det hedervärda advokatskrået den kärnsatsen plägat förfäktas., att »hvad
som icke stode i rättegångshandlingarna, det ägde öfver hufvud ingen
tillvaro alls». Quod non est in actis, non est in mundo. Det må nu läm-
nas därhän, huru vidsträckt tillämpning däraf ens då för tiden rättvisligen
kunde göras, eller huru pass stor nytta denna grundliga hypotes mäk-
tade åstadkomma inom rättsvetenskapen och rättslifvet. Men det är täm-
ligen lätt att ana, hvilken uppmuntran däraf kunde hämtas för pedantiska
ansträngningar att stapla den ena trafven af kansliakter på den andra, och
hvilken bestickande verkan en oförfärad sakförare, som var efter alla yr-
kets regler laddad med arkivcitat, måste utöfva på naiva sinnen i kolle-
gernas kotterier så väl som i den intresserade publiken. Ofta nog gjorde
det ej mycket till eller ifrån, huru omsorgsfullt siktad citatmassan kunde
vara., huru många oväsentliga biomständigheter blifvit styrkta genom öf-
verflödande lärdom och flit, under det att bevisningstemats kardinalpunk-
ter fått haka upp sig på några lösa förmodanden och tvifvelsamma ord-
rytterier. Hufvudsaken var den imponerande kvantiteten jämte källornas
konstiga titlar och hemlighetsfulla ursprung1 och om målets tillfredsstäl-
lande lösning insveptes i tjockare dunkel än någonsin efter advokaternas
täflingsarbeten, så kunde ju processen förlängas i oändlighet med ty åt-
följande berömmelse och sportler.
Men ofvannän1nda grundsats, som möjligen fordom afkastade så
vackra1 frukter för privatjuridikens idkare i det heliga romerska riket, är
icke lika förträfflig som pröfvosten vid mödan att utröna halten på skrot
och korn i Norges och Sveriges unionsrätt. Mången har trott sig finna en
outtömlig grufva i r814 års gamla papper och en mängd andra »unions-
dokument», som förmenas vara fullt tillräckliga för den äkta fosterländska
riksbygnadens resning och takläggning. Det kan nu icke vara tu tal om
den tacksamhet, som bör ägnas hvarje oförtrutet san1larnit, eller om dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
