Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE.
poteser, utan måste vara alldeles otvetydigt gifven i en form, som icke
tillåter någon annan tolkning. Ett sådant svenskt erkännande af Norges
suveränitet kan icke uppvisas. Däremot erkändes af Sverige Norge så-
som själ/ständigt) hvilket icke var oförenligt med Sveriges bevarande af
suveräniteten öfver Norge och för öfrigt icke innebar ringaste motsägelse
med Sveriges förklaringar till Europas makter. Norges själfständighet är
visst icke sämre, därför att denna själfständighet icke betyder suverän
själfständighet inför folkrätten. En makts e1ler annan persons själfstän-
dighet betyder dess fulla förmåga af eget ansvar inom sitt rättsområde.
Den enskildes själfständighet är icke sämre, därför att denna själfständig-
het gäller blott inom privaträtten och icke utan vidare får tolkas såsom
innebärande folkrättslig suveränitet. På samma sätt har Norge hela »själf-
ständighetens ära». Norge fick den själfständighet, som det kunde skaffa
sig, och som Sverige ensamt och på egen hand kunde gifva eller er-
känna, - nämligen en själfständighet inom unionsrätten.
Om denna själfständighet kunde sedan det allra vackraste tal föras
utan minsta prejudikat emot Sveriges suveränitet, som strängt taget i
förhållande till Norge inom unionen kunde lämnas å sido. Så länge
Sverige inför Europa uppträdde som suverän öfver Norge, åtminstone i
någon form af besittning folkrättsligen utöfvade sin »äganderätt» öfver
Norge, så kunde hemma Norge hälsas och äfven behandlas som »själf-
ständigt» och »likställigt» i allra rikaste mått. Ingen hänsyn till Sveriges
suveränitet behöfde hindra att prisa unionen såsom t.illvägabragt på den
»fria öfvertygelsens» väg, ty unionens tillkomst var i alla fall en gång
folkrättsligen erkänd såsom den ockupationsakt, hvarigenom Sverige in-
trädde i sin »äganderätt». Unionens vidare »utveckling>>, t. ex. i den allra
präktigaste »själfständighetens>> och »likställighetens» riktning, kunde icke
minska Sveriges suveränitet, som inför folkrätten gällde och gäller såsom
en och odelbar och oinskränkt, - så länge den faktiska besittningen åt-
minstone i någon form räcker till att utgöra folkrättsligt bevis för »ägande-
rättens» utöfning. Emedan unionen icke genom sin beskaffenhet eller
form, utan endast genom sin en gång timade tillkomst, huru därvid än
tillgått, haft eller har någon betydelse för Sveriges suveränitet öfver
Norge, så kan detta folkrättsliga bevis för suveränitetens utöfning en
annan gång ersättas genom något annat lika godt eller bättre. Det är
ungefär som inom privaträtten, om där stadgas, att äganderätt förvärfvas
genom besittningstagande: jag flyttar t. ex. in i ett köpt hus genom att
där upprätta en advokatskola, men därför är jag ej, för att allt jämt äga
huset, skyldig att där hålla sådan skola eller någon skola alls i hela min
lifstid. l\1en om dessa folkrättsförhållanden behöfver Norge icke med
minsta ord underrättas, utan kan skötas uteslutande inom unionsrättens
område. Där finns tillräckligt ämne för de intressantaste processer.
Det står i Sveriges fria skön att betrakta den nuvarande unionen så-
som tillkommen i och med besittningstagandet af Norge eller genom upp-
görelse med stortinget å Norges vägnar. Den frågan har ännu icke blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
