Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE.
förutsätter och känner endast Sveriges rike och Norges rike såsom sär-
skilda, med hvarandra i traktater och annan rättssamfärdsel trädande riken.
Riksakten känner också endast Sveriges statsråd och Norges stats-
råd, som (när ikonungen vill begynna krig>>
, eller när >)ämnen förehafvas,
som angå båda rikena», vid »interimsregering» o. s. v.) kunna samman–
träda till gemensamma öfverläggningar och i vissa fall beslut. Dessa
»unionella>> eller >
>
sammansatta>
> statsråd (namnen kunna väljas efter behag)
hafva utgjort ett synnerligen tacksamt fält för advokatklyftighetens idrotter
under den fortgående unionsprocessen. Ursprungligen torde meningen-
hafva varit, att Sveriges kronas innehafvare skulle efter egen pröfning i·
hvarje särskildt fall bestämmaj hvilka ärenden vore gemensamma för hans
båda riken. Men såsom riksaktens betydelse sedermera utvecklat sig, är-
det klart, att Sveriges konung och Norges konung numera kunna fatta
olika beslut i sådana frågor. Därur har uppvuxit den mest intrasslade-
praxis, som endast delvis kan sägas hafva vunnit rättslig häfd (vare sig i,
öfverensstämmelse eller i strid med riksaktens ))ordalydelse»). · För unions-
rätten i det hela har dock detta ämne blott en mycket underordnad vikt.
Ty det är uppenbart, att t. ex. Norges k_
onung i norskt statsråd, vare·
sig »enkelt» eller isammansatb, aldrig kan fatta ett beslut, som rättsligen
förpliktar Sveriges konung’) ärendet må kallas uteslutande norskt eller-
>>gemensamb. Men det är onekligen ett slugt påhitt att söka sysselsätta
Sverige med dryftningar af sådana spörsmål, som huruvida det eller andra
ärendet är uteslutande norskt eller »gemensamt», huruvida det bör behandlas.
i >>enbart norskb eller ))sammansatt>> statsråd. Om då till sist det senare
medgifves, så kan det se ut, som om Sverige vunnit någonting i sak där-
med, hvarefter själfva målet af Norges konung afgöres i strid med Sveriges.
rätt och intressen. Sverige uppfordras sedan att finna sig däri, enär dess .
mottagande af den formella norska >~eftergiften» förklaras innebära ett er–
kännande af Norges påstådda rätt att ensidigt besluta i själfva saken.
Därför är det bäst för de svenskar, som ej äro dess mer bevandrade i1
unionsprocessens labyrint, att helt enkelt åt Norges statsmakter öfverlåta
det fria valet emellan dess »enkla» och »sammansatta>
> statsråd, men tyst.
eller, i yttersta nödfall, genom öppen förklaring förbehålla Sverige dess.
rätt att på egen hand fatta beslut om hvad det anser vara sin sak i,
hvilket slags statsråd det själft behagar.
Vid unionsrättens ytterligare »utveckling>
> behöfva vi icke mycket-
fästa oss här. I mycket, kanske det allra mesta, är denna »utveckling>>
liktydig med unionsprocessens allt frodigare uppblomstring. Process-
makeriet, som ju rikligen föder så månge advokater, har icke minst funnit:
sin trefnad vid de »gemensamma>
> inrättningar, som uppstått med anknyt-
ning till hvarjehanda smärre traktater eller aftal, antingen såsom »gemen–
samma lagar» eller »mellanrikslagar» eller hvad de nu må heta (i själfva.
verket särskilda lagar, men likalydande i olika dialektform för båda rikena)i
eller såsom »reformer» af egentligen och fortfarande svenska inrättningar,.
förordningar och lagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
