Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Efter Emil Metzger: Framtidskampen mellan den hvita och gula rasen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13°
FRAMTIDSKAMPEN MELLAN DEN HVITA OCH DEN GULA RASEN.
ock på den knotiga stammen, som vid något tillfälle tjänat oss till rygg
stöd, så borde vi dock aldrig glömma, att det är .kvistarne och grenarne,
som uppbära blad och blommor, och att intet af allt det, som fröjdar
vårt sinne, skulle finnas till, om ej de för vårt öga osynliga rötterna med
deras tusentals tågor tillförde trädet näring, hvarförutan det ej kan äga
bestånd och fylla sin uppgift. Det skulle se sorgligt ut med vår kultur,
i händelse vi kunde eller ville, lika godt huru långt, aflägsna de lägre
samhällsklasserna och ersätta dem med ett underlag, som vore oss
främmande. Ty grundvalen för vår nuvarande utveckling utgöres af dem,
som tillföra organismen ständigt nya, i arbete härdade krafter, utan hvilka
den vore invigd åt sin, låt vara långsamma, undergång. Men om förr
eller senare en verklig rasblandning, inom hvilka gränser det nu månde
blifva, kommer till stånd, så står det åtminstone enligt vår åsikt fast,
att kineserna skola få mycket att mottaga af oss — en annan fråga blir,
hvad de komma att gifva oss. Svaret ligger tämligen nära till hands,
om vi påminna oss, hvad vi förut anfört till deras karakteristik.
Det materiella lifvet är för kineserna sammanfattningen af all deras
diktan och traktan; någonting för mer känna de ej. Spela hos oss
själens rörelser, hvilka äro fullkomligt främmande för dem, mången gång
en alltför stor roll — så har ju mer än en däraf föranledts att fördjupa
sig i afgrunderna af en metafysik, hvarifrån ingen utgång finnes —, så
är dock grundtanken den gudomliga gnistan, som i våra ögon först gör
människan till människa i ordets högre mening, som är grundprincipen
för hvarje ädel handling. För kinesen finnes ingen annan värld än denna.
Aldrig har han hoppats eller väntat något bättre, aldrig har någon
lagstiftare ställt ett högre mål för hans syn. En lång kretsgång, och sedan
slutet intet! En dylik lifsåskådning innesluter en stor fara. Utan
medvetande om ett lif efter detta, utan tanke på, att människan efter detta
ofta nog eländiga lif kan vara bestämd till något annat, detta lif, om
hvilket Predikaren säger: »Vårt lif varar i sjuttio år, på sin höjd åttio, och
då det bäst varit, så har det arbete och möda varit.» — utan en sådan
tanke sinar källan till många ädla känslor. Till och med där, hvarest
förhoppningarna antaga en mindre bestämd form, ja till med där, hvarest
man förnekar dem, men likväl, om också blott obestämdt, förnimmer
dem, äro de upphofvet till alla tankar, alla handlingar, som kunna höja
människan öfver det materiella lifvets nivå. Om en sådan idealism ej
får tillträde till vårt lif, om ej detta grunddrag genomgår allt, så blir
äfven den ädlaste moral i längden försvagad af de mänskliga lidelserna
och tränges alltmer i bakgrunden. För den enskilde, som kämpat och
blifvit ense med sig själf, kan den vara tillräckligt, men för massorna är
detta, åtminstone i längden omöjligt. Läser man de sederegler, som
kineserna erhållit af sin religionslärare, känner man sig genomträngd af
vördnad, och likväl är den osedlighet, som vi iakttaga hos dem och hos
japanerna, så stor, att intet annat folk i detta afseende öfverträffar dem.
Komma dessa millioner människor, för hvilka det egna jaget med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
