Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Carl Norrby: Evolutionsläran och kristendomen. III. Med anledning af Drummonds nya arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrån att förklara allt, hvad den utgifver sig att kunna förklara, att den
fastmera endast väcker till lif nya frågor, inför hvilka hon själf likasom
all annan vetenskap står svarslös. Och så länge kristendomen, sådan han
i den h. skrift möter oss, finnes till, skall han ej upphöra att protestera
mot försöket att få honom att vara något nedanefter eller att beröfva
honom den absoluta auktoritet, han såsom den af Gud åt världen skänkta
frälsande sanningen äger. Då jag därför går att se till, huruvida
evolutionsläran står i den öfverensstämmelse med kristendomen, som professor
Drummond vill vindicera åt henne, anser jag mig böra göra detta, genom
att se till, huruvida uppenbarelse i kristlig mening är detsamma, som den
uppenbarelse, som evolutionen säges innefatta, för att därefter göra samma
spörsmål med afseende på Gud, den mänskliga friheten, det onda samt
Kristus och hans verk.
Uppenbarelsen. Att den h. skrift vet af och talar om en Guds
uppenbarelse i och genom naturen är för hvar man bekant (jfr Ps. 19, Rom.
1:18 ff. m. fl. st.), och så till vida öfverensstämmer evolutionsläran, sådan
den möter oss i Ascent of man, med kristendomen. Tillvaron af denna
underbara värld, i hvilken vi äro satta, den må nu ha kommit till genom
en långsam evolution eller på en kortare väg, hänvisar på en skapande
och ordnande intelligens af omätlig makt och vishet, och naturen och
dess krafter äro uppenbarelser af dessa höga egenskaper. Men den kristna
uppenbarelsen är någonting annat och mera. Den är först och främst
uppenbarelsen af ett lif, som icke har sin källa inom naturområdet, man
må nu åt ordet natur gifva en aldrig så djup och omfattande mening.
Detta lif, det eviga lifvet, den fullkomliga personliga tillvaron låter icke
härleda sig ur de krafter, hvilka konstituera det mänskligt naturliga lifvet:
det är öfver detsamma upphöjdt på ett sätt, som långt ifrån att vara blott
den högsta stegring af detta naturliga lif, fastmera i visst afseende träder
i motsats till detsamma. Ty det naturliga lifvet, äfven där det visar sig
behärskadt af »kampen för andras tillvaro» är i grunden icke kärlek i ordets
djupaste, kristliga mening. Då modern arbetar och offrar sig för sitt barn.
så är detta visserligen ett kärlekens verk, men så, att det dock innerst
sedt är för det egna lifvet, fortplantadt i barnet, hon utgifver sig. Vore
barnet icke hennes barn, så kände hon sig ej manad att uppoffra sig för
dess väl. En blott naturlig, d. ä. icke af Kristi Anda född och lifvad
kärlek räcker knappast till för oskylda, aldrig för ovänner.
Den kristna uppenbarelsen är vidare en uppenbarelse af sanningen,
af den sanning, som icke inhämtas af någon natur. Tingens verkliga
väsen, framförallt människans eget väsen, framstår och kännes först, när det
drages inom det ljusområde, som utgår från Gud själf, då han i Kristus
personligen träder människan nära, och om detta eller något annat Guds
personliga inlåtande med människan vet naturen ingenting. Slutligen är
den kristna uppenbarelsen såväl till dess väsen, som till det sätt, på
hvilket den kommer till stånd skild från den genom mänsklig reflektion
förmedlade kännedomen om en gudomlig kraft i naturen. Ty uppenbarelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
